God morgon

Anette Westerlund: Jag och min tuta

God morgon ,

Som 9-åring lämnade jag blockflöjten för att börja spela trumpet. Min stränga, mycket stränga, kedjerökande lärare konstaterade att jag var två trumpeter och ett munstycke högt när jag började.

Sådär värst roligt var det inte, men mamma var väldigt peppande och ville absolut att jag skulle hänga i. Vi var ganska många på min skola som valde att spela instrument just då, så ganska snart hade vi till en egen orkester. Det var två timmars repetitioner varje onsdag. För det mesta var det den stränga läraren som var dirigent. Det hände, då och då, att det kom en annan kille, som sedan blev medlem i slagverksensemblen Kroumata, som Killinggänget gjorde parodi på. När han kom lyfte han hela orkestern och med sitt engagemang var det en ren fröjd att sitta som tredje trumpet.

Lite senare slogs vi ihop med en stor ungdomsorkester. Då var det uniform och övning i tre timmar, som gällde. Då utökades repertoaren med låtar som What i did for love, från musikalen A Chorus line, allegrot ur Drottningholmsmusiken (lät fantastiskt – kommer fortfarande ihåg min stämma), filmmusik och Internationalen för uppdragen i första maj-tågen. Varje sommar åkte vi på Tysklandsturné. Det var boenden i värdfamiljer, vandrarhem, men extremt sällan hotell. Och på kvällarna var det fest. Om vi inte spelade. Då var det fest efteråt istället. Tänker inte skriva något mer om det.

Det fanns väl något som gjorde att den stränga orkesterledaren trodde på den magra, korta, slarviga trumpetblondinen som vanligtvis satt som tredjetrumpet för jag fick i uppdrag att spela solo. Låten som jag tilldelades var Frank Sinatras My Way. När det blev dags fick jag ställa mig upp bland notställen och riva av melodislingan. Mamma grät. Varje gång. Så den låten har fått bli lite min.

I dag är jag glad att jag gjorde som mamma ville, att jag fortsatte. Maken däremot har nu, varje gång vi åker till Tyskland och jag pekar ut var jag spelat, börjat säga ”one time in bandcamp” (från filmen American pie). Så nu håller jag tyst om spelningar i parker, kyrkor och olympiastadion i München. Han blir ändå inte imponerad.

Glad gubbe:

Älskar högklassiga musikarrangemang. Jag har ett jobb där jag får gå på många.

Sur gubbe:

Jag får inte spela trumpet hemma. Men jag ska tamig tusan rama in notbladet för My Way. För den är min.