Ulricehamn – en pärla med vissa skönhetsfläckar

Det är på sin plats att skänka en tacksamhetens tanke till alla som under årens lopp medverkat och medverkar för att göra vår stad mer attraktiv och trivsam. Det är till stor glädje för oss invånare, men även för turister som imponeras av Ulricehamns olika attraktioner.

För att kolla upp lite, kanske väl tidigt på vårstädningssäsongen, promenerade jag en varm och solig dag i april från Skottek banvallen fram till åmynningen. Först noterade jag vid stranden nedsågning av massor med sly prydligt upplagt i hopsamlade högar. Förmodligen snart bortforslat.

Strax därefter många sjönära villor öster om banvallen. Tre kanske fyra av de äldsta har även mark på sjösidan av banvallen. Resten är kommunal mark, vilket kanske inte alltid kan uppfattas av olika själ. Nu framme vid grönområdet efter reningsverket. En liten oas med färgglad häststaty och snart växande grönsaksland och blommande fruktträd med tillträde för allmänheten.

Vid fortsatt promenad noterar jag att alla de gamla nerslitna sofforna är ersatta med nya och fräscha ända fram till åmynningen. Gräsmattorna under pilträden är fortfarande fulla av nedfallna kvistar som naturligtvis snart krattas bort. Vid bryggan utmed sjön sitter många människor vid alla bord och äter medhavd mat och dryck. Andra ligger och gottar sig i de färgglada ”halvliggarsofforna”. Ett lyckat drag av kommunen att få bryggan utnyttjad. Efter restaurang Bryggan finns på samma sida gropen efter den gamla vändskiveplattan för lok. Där ser jag folk sitta och grilla på de två grillplatserna och inmundiga medhavd mat. En handikappanpassad ramp ner till borden och bänkarna är naturligtvis ett stort plus.

Nu är jag på väg till Sturebadet. Vid det för några månader sedan extremt höga vattenflödet i Åsunden kunde man notera hur stränderna blev rena från oönskade föremål. Dessa sköljdes turligt nog upp på land där de lättare skulle kunna avlägsnas. Jag anser det helt otroligt hur kommunen lät den stora högen av en mängd av olika virke, vass och allsköns bråte ligga kvar för allmänt beskådande i flera månader.

Vid stranden sitter folk och grillar och umgås. Där ligger också en nygjord, vacker badbrygga, cirka 20 meter lång, som så småningom skall placeras vid badplatsen. Den skall troligen ersätta den brygga som kan tolkas som en snart vuxen gräsmatta.

Jag har på min vandring imponerats av, förutom alla soffor, papperskorgar, bajspåsebehållare för hundar, olika upplysningsskyltar med mera.

Nu har jag kommit fram till åmynningen. Jag vänder helst bort blicken för att slippa se de sedan flera år tillbaka bedrövliga resterna av bryggan, som fram till nu låtits ligga kvar i flera år. Desto mer uppmuntrande är att beskåda den gamla järnvägsbron över Ätran. Ett påkostat arbete med ornament på båda sidor, unika stenstolpar och en vacker stensättning. Utmed banvallen passerar jag den nästan året om otroligt frekventerade Ulricaparken och därefter husbilsparkeringen. Den är vida känd och rekommenderad av husbilsägare runt om i landet för sina faciliteter.

Nu traskar jag fram till Lilla torget och Storgatan söderut. Där finns möjlighet att vila vid många bänkar, med eller utan bord. Jag saknar de i flera år blomsterdekorerade upphängningarna i lyktstolparna utmed Storgatan, men de kanske kommer så småningom. Nu skall det bli gott att sätta sig och vila på en av flera soffor vid Stora torget. Slutstationen blev den mest förbluffande.

Hur kan kommunen ställa fram så otroligt fula och slitna soffor? Den mesta färgen är borta och man riskerar att riva sönder ömtåliga kläder. Jag såg en dam som hade med sig sittskydd för att skydda kläderna. Snälla ansvariga, det finns gott om tid för restaurering innan hösten inträffar.

Lars-Åke Alterby