Christer Seldevall: Sjölunda: Här blir nästan inga barn gjorda - ”prioriterar annat”
I den lugna, trevliga staden Sjölunda, vackert belägen vid den långsmala sjön i de inre delarna av konungariket, visste optimismen inga gränser. Efter några tunga år med missväxt, sjukdomar och krig i gränstrakterna, verkade nu lyckligare tider randas. Särskilt som de styrande i Sjölunda börjat se resultat av sina måttliga ambitioner. Det byggdes åter boningshus, hantverkarna hade händerna fulla och ambitionen att öka antalet undersåtar i fylket hade nåtts med råge. Ja, det skulle till och med byggas en bokstuga!
Därför var det med förvåning, gränsande till oro, som de styrande tog emot illavarslande uppgifter från stadens barnstugor. Efterfrågan på platser hade minskat radikalt. ”Det verkar som att de unga familjerna inte längre försöker få barn”, sa Ulla från Ulvåker, som hade varit i branschen sedan förra kriget.
”Det är säkert tillfälligt”, fick hon till svar av Maximus Järnpåle, tjänsteman med särskilt ansvar för barnstugorna.
Men ryktet höll i sig. Barnmorskorna rapporterade om samma nedslående utveckling.
”Tolerans och traditioner, som dittills varit samhällets sammanhållande kitt, var i upplösningstillstånd.”Ur krönikan
De styrande kallade till krismöte. Med färre födda barn skulle underlaget för skatteintäkter minska. Då fanns mindre pengar till satsningar på bättre vägar, större boningshus och vidlyftiga idrottsanläggningar. Och vem som skulle jobba i sjukstugorna och ålderdomshemmen, om den unga generationen decimerades? Ett uppdrag formulerades; en grupp experter skulle genast kontakta de unga i fertil ålder för att få en förklaring.
Det framkom snart flera motiv till att välja bort familjeliv och barnafödande. Annat var viktigare. Studier. Möjligheten att ta tjänst och få en inkomst. Det ökade välståndet ger möjlighet till tågresor för att se andra delar av konungariket. Och Gestgiweriet i Sjölunda är numera öppet varje kväll med lockande servering av mjöd. Med allt detta ges inte plats för att föda barn. Det fick komma senare. Kanske. Eller inte alls.
Klassiska värden som kunskap samt en tolerant och respektfull hållning hade satts på undantag. Istället hade skolorna tränat eleverna att förhålla sig kritiska till den kunskap som förmedlades. På det följde normkritik, vilket bidrog till förvirring kring vad som vad sant eller falskt. Tolerans och traditioner, som dittills varit samhällets sammanhållande kitt, var i upplösningstillstånd. Sammantaget bidrog detta till en kultur som dränerade de unga på framtidstro.
Harald i Hensbacka berättade även om farhågorna för att stora barnkullar skulle försvåra en ”hållbar utveckling”.
”Vi människor tär för mycket av naturens tillgångar. För att förhindra utrotning av vattensalamandrar, orkidéer och fladdermöss bör antalet människor minska”, förklarade han frankt.
Edda från Elgared bekräftade. Med färre människor i konungariket skulle behovet av bränsle minska. ”Då kan vi bevara våtmarker, skogar och vattenfall”, menade hon.
Det var nästan så att man kunde förnimma ljudet av tappade hakor. Deltagarna i expertgruppen var svarslösa.
”Men, men…vad händer då med vår positiva utveckling? Och…mänskligheten? frågade sig Dagfinn Rask från Snubbelhult med darrande röst.
Den retoriska frågan bemöttes med isande tystnad.
De styrande insåg att situationen var allvarlig och att det krävdes krafttag för att återställa ordningen. Sagt och gjort. De ekonomiska favörer som betalades till markägare för att inte avverka sin skog, drogs in. Även andra bidrag till ”hållbar utveckling” reviderades. Guldmynt betalades istället ut som uppmuntran till dem som åter bildade familj och födde upp barn.
– Inte bara orkidé, backsippa och hedblomster behöver fridlysas. Vi bör även värdesätta våra barn, som är vår framtid och hopp, sa Gismund från Grytet, stadens starke man.