Nadim Ghazale: Nadim Ghazale: Det är i friktionen som utveckling sker
Intensiva diskussioner om libanesisk inrikespolitik med yviga gester och högt tonläge. Aldrig heller kom de till konsensus, ingen vann och ingen gav vika. Det enda som verkade lida någon form av förlust var min stackars hörsel, men min fascination var större. Nyfiket satt jag bredvid i soffan eller låg i sängen och lyssnade. Med tiden lärde jag mig något om libanesiska män. De kan allt, i alla fall om du frågar dem. Du kan fråga vad som helst och du kommer få ett trovärdigt svar. Libanesiska män är mästare i livets parti av rappakalja. För pondus och ett självsäkert intryck kan dölja oceaner av osäkerhet och rena lögner.
Jag minns tydligt punkten där jag som ung lovade mig själv att aldrig skulle bli som dem. Att jag aldrig skulle slösa energi på bångstyriga människor som är fast i sitt eget hörn och övertygade om sin egen förträfflighet. Jag frågade pappa hur han orkar. Han sa att han gör det för sitt land, och det bästa sättet att påverka sitt land är att dess befolkning utvecklas. Att man inte var överens var inte negativt, snarare tvärtom. Att det är i själva friktionen som utveckling sker.
Tiden gick, jag växte upp och samhällsengagemangets låga började brinna. Det skedde ungefär samtidigt som jag blev pappa och Sverige började en utvecklingsresa som oroade mig. Sociala medier tog plats i våra liv och samtalen flyttade ut på internet. Jag upplevde att bilden och åsikterna som mina aktiva kollegor representerade på diverse internetforum var alldeles för homogena. Jag ville visa allmänheten att svensk polis inte är så likriktad som den presenterade bilden, för om det varit så så hade det varit ett allvarligt demokratiskt problem.
Efter ett par års engagemang, medvind, hat, framgångar, massor av rasism, snedtramp och otroligt mycket kärlek kom insikten som en käftsmäll. Jag har blivit min far. Det han gjorde hemma vid pokerbordet varje kväll gör jag nu genom skärmen, med samma syfte och mål. Varje gång jag hamnar i en diskussion med någon som jag tycker är helt dum i huvudet försöker jag minnas pappas ord. Det är i friktionen som utveckling sker. Kanske sker den hos mig, hos motparten eller hos de som bara läser.
Det får vi aldrig veta, för ingen kommer någonsin erkänna det eller ge sig. För det finns något som är lika universellt självklart som den allvetande libanesiska mannen. Alla hatar vi att förlora.