Nadim Ghazale: Nadim Ghazale: De onödigt vänliga samhällsbärarna
En sommar som tonåring för cirka 20 år sedan arbetade jag som vårdare på ett demensboende i Ulricehamn. Jobbet gick ut på att ta hand om de äldre som bodde där, servera dem mat, sköta deras hygien och hålla samma samtal med dem dag in och dag ut. Personalen som arbetade där var otroligt tålmodiga, vänliga och lojala mot både arbete och arbetsgivare.
Förutom erfarenheter av vårdpersonal via diverse idrottsrelaterade skador var det mitt första möte med människorna som arbetar med att ta hand om andra. Ett otacksamt arbete som bäst beskrivs som ett kall mer än ett jobb. Sedan gick jag och gifte mig med en sjuksköterska och har på nära håll följt hennes arbete, arbetsvillkor, status och löneutveckling under många år.
Men det är först nu som jag tycker mig se att människorna som lagar oss, tar hand om våra äldre och förlöser våra barn får den uppmärksamhet och tacksamhet som de alltid förtjänat. Allt som krävdes var bara att de skulle stå vid fronten vid slaget mot ett dödligt och samhällsförlamande virus. Då öppnades våra ögon och vi kunde på riktigt uppskatta vad de faktiskt gör för oss.
På ett onödigt vänligt sätt ber de oss att respektera och följa Folkhälsomyndighetens riktlinjer.
De vädjar till oss att inte umgås i grupper, att hålla avstånd och låta bli att träffa våra äldre. De försöker ta plats på sociala medier och visa sin verklighet men deras tappra försök drunknar i bruset av sedvanliga högljudda profiler som hellre bråkar om den svenska strategin. De sitter själva understimulerade och tråkar i soffan hemma för femtonde kvällen i rad samtidigt som de på Instagram ser hur andra lever sitt liv som vanligt. Folket som struntar högaktningsfullt i råd och rekommendationer. Våra föräldrar har till exempel inte träffat våra barn på flera veckor medan andra träffar släkt och vänner som om inget hänt.
Det är rent ut sagt helt åt helvete provocerande att se dem som inte offrar något när det finns folk som offrar allt. Respektlösheten mot dem som med risk för sin egen hälsa tar hand om andras hälsa är häpnadsväckande osolidarisk och irriterande självisk.
Den här texten är skriven på årsdagen av terrordådet på Drottninggatan 2017. Det var vad som krävdes för att polisen skulle uppskattas, uppvärderas och hyllas. När vi bokstavligt talat kunde se hur poliserna sprang mot faran när andra sprang ifrån den. En bild som togs av Svenska Dagbladets fotograf Tomas Oneborg som tragiskt nog är en av dem som dött av det här förbannade viruset.
Det är en skam att det ska krävas terrordåd och dödliga virus för att de som bär upp vårt samhälle ska få den eloge de sedan länge varit värda. Låt oss åtminstone inte bara applådera dem utan även hjälpas åt att lätta deras just nu extra tunga börda.
