Nadim Ghazale: Nadim Ghazale: Att fostra en kärleksfull son i en värld av kassa killar
Min son är sju år och alldeles kär. Han sitter där med öppen lina via FaceTime med sin flickvän halva eftermiddagarna, och bara är. De pratar knappt, bara finns där i varandras digitala sällskap. Han spelar tv-spel, hon kollar på YouTube men hela tiden är kameran och samtalet igång. Han går ut och cyklar, och hon hänger med fastän nu i hans bakficka. De messar och pratar, massor med emojis och med förvånansvärt bra skrivspråk för att inte ens gått klart halva ettan. Jag hämtar från fritids och ser honom liggande i hennes knä. Jag hämtar från en lekdejt hos henne och får höra hur gulliga dom varit, hur rar min son är. Han visar en sida som är annorlunda än den jag får se när han leker med killkompisarna. Hon kommer till oss för att leka och han är så vänlig, artig och fin mot henne att jag undrar vem han lärt sig allt det där av. Skäms lite över att det inte är självklart att det är från mig. Allt är upplagt så kontrasterna till min egen tid som sjuåring är maximala. När jag var sju år lämnade vi ett land mot ett annat. Bytte krig mot fred, värme mot kyla och varm sockrad pulvermjölk mot kall mjölk som luktade kossa och smakade skit.
Min pappa sa under hela min uppväxt att en far vill ge sina barn allt det som han själv aldrig hade som barn. Under hela min uppväxt bar jag med mig det. Som när jag kände mig fattig när jag fick bära pappas för stora kläder till skolan eller ännu en gång blev klippt snett i salongen som var vårt lilla badrum med en rakapparat köpt på Galne Gunnar till extrapris. Allt det jag hatade och mådde piss av som liten var ändå mer än vad min pappa hade när han var i min ålder, och det gav tröst och styrka. Styrka hämtad från min familjs historia och stolthet över vad mina föräldrar klarat och genomlidit i jämförelse med andra i mina ögon mer privilegierade kompisar. Så jag gnällde aldrig, för ingen var jag och ingen var vi.
”Min pappa sa under hela min uppväxt att en far vill ge sina barn allt det som han själv aldrig hade som barn.”Nadim Ghazale
Men nu är jag pappa till en son på sju år och mitt ansvar för honom är enormt. Till han som sitter där, nyklippt på salong i tryggheten med en iPhone till höger om sig och ett Xbox framför sig med sin tjej på tråden. Det är så märkligt och så härligt på samma gång. Jag var flykting och han sitter och messar med sin tjej.
I sann anda av en kontrollerade förälder går jag igenom hans telefon varje kväll när han somnat. Jag läser vad han skrivit, vilka bilder han sparat och vilka internetsidor han besökt. Mitt ansvar att göra honom till en bra människa trumfar hans integritet, och så kommer det vara tills dess att han själv kanske läser den här texten. Ibland hittar jag dumheter jag måste skälla på honom för, men aldrig något till henne. Där finns bara värme, hjärtemojis, och respekt. Så jag ler stolt och tänker att hittills har jag lyckats. Både med det som pappa sade men också med fostrandet av en bra kille i en värld full av kassa killar.
