Annons

Lars Näslund: Lars Näslund: Vill du vara en av Ulricehamns 116 hjältar?

Folkets hjältar i Ulricehamn är 116 stycken. De som ger av egen tid och engagemang för att allas vår demokrati ska kunna fungera. Nu kommer en fråga: Ställer du själv upp i nästa val?
Lars Näslund
Ulricehamn • Publicerad 16 oktober 2018
Detta är en personligt skriven text i Ulricehamns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Pernilla Rudenwall

Ja, ställer du upp och kandiderar för någon post i kommunalvalet 2022?

Jaså inte?

Annons

Varför då, om jag får fråga?

Din motfråga är given: Är jag, som skriver dessa förnumstiga rader, själv redo att bli medlem i ett parti, gå på möten och erbjuda mina tjänster i någon nämnd eller rent av i fullmäktige?

Svar: Bra fråga...

Men alla som tänker att representativ demokrati, trots allt, är det bästa/minst dåliga kända system för att skapa rimlig ordning i allt som är vårt gemensamma är skyldig att ställa sig den. Att ständigt gå omkring och vara missnöjd över ”politikerna” men inte själv kunna tänka sig att vara med och ta ansvar – vad ska vi kalla ett sånt beteende?

På torsdag är det upprop för en ny mandatperiod i Ulricehamn och 207 olika förtroendeuppdrag ska den närmaste tiden fördelas; allt från kommunalråd till ersättare i nämnder och bolag. Under den mandatperiod som nu avslutas har 116 personer upprätthållit dessa poster.

Vilka de 49 nya ordinarie ledamöterna i fullmäktige är kunde du läsa om i torsdagens UT. Förhoppningsvis känner du någon av dem. Men trenden i Sverige har dock tyvärr gått åt motsatt håll; allt färre förtroendevalda representerar allt fler. Mer än 6 000 förtroendeuppdrag har försvunnit de senaste 25 åren. Detta samtidigt som antalet partimedlemmar sjunkit från 625 000 år 1991 till dagens runt 260 000.

Den stora Demokratiutredningen, som lämnade sitt betänkande 2016, beskrev ett ökande glapp mellan väljarna och de valda. Inte så att intresset för politik i sig minskat, men andelen som kontaktat en politiker senaste året för att säga sin mening i en lokal fråga har länge legat och stampat på runt 16 procent. Däremot väljer fler att skriva på en namninsamling eller att bojkotta en specifik produkt (43 procent).

Demokratiutredningen skrev att ”det finns ett behov av att ge väljarna alternativa vägar för att förmedla sina intressen och åsikter till beslutsfattarna” – men värnade ändå partisystemet: ”Samtidigt kan ingen annan institution ersätta de politiska partierna när det kommer till att presentera sammanhängande politiska förslag och att rekrytera och ställa upp de kandidater till val som ska fatta beslut och utkrävas på ansvar.”

Är det inte lukrativt, då, att ta ett politiskt uppdrag? Nej, det är det inte. Men vanföreställningen om att politiker som ”bara skor sig” är seglivad.

Kommunkansliet i Ulricehamn har på UT:s förfrågan tagit fram den budgeterade kostnaden för alla arvoden till förtroendevalda. Totalsumman för de 116 personerna 2018 – inklusive de fast arvoderade politikerna, kommunalråden – är 7,9 miljoner kronor.

Annons

De 49 ledamöterna och deras 28 ersättare i fullmäktige (utöver kommunalråden) delar på 1,8 miljoner. Det motsvarar i snitt 25 971 kronor om året per ordinarie ledamot och ersättare. Ingen timpenning att skryta om för den som tar uppdraget på allvar med inläsning av alla handlingar och deltar i alla partigruppsmöten.

Dessa 7,9 miljoner kronor ska ställas i relation till kommunens totala personalkostnader. De var i fjol 702 miljoner – exklusive de fyra bolagen. Politikerna ”kostar” alltså runt en procent av kommunens samlade löneutgifter.

De som ställer upp som förtroendevalda i en kommun hamnar också mycket sällan i ett bekvämt strålkastarljus. De lever däremot med att ha ögonen på sig. Är det något som inte fungerar är skampålen inte långt borta.

Det är helt enkelt ingen överdrift att utnämna de 116 som drar det demokratiska lasset i Ulricehamn till Folkets hjältar.

Att tillhöra 116-gänget borde vara något alla lockas av. Hur kommer vi dit?

Partierna måste bli bättre på att öppna upp sina dörrar och hitta modernare arbetsformer. En del möten kanske lika gärna kan hållas på Skype en tisdagskväll, som i ett rum i Stadshuset eller var man nu brukar mötas en mörk oktoberafton.

Vi själva måste att sluta inbilla oss att ”politiker” är en en särskild sorts människor som måste ha läst statskunskap, vara Stora Talare och drivna i mötesteknik för att kunna bidra.

Ibland har jag funderat på om vi i Sverige borde införa en variant av det amerikanska jurysystemet där vem som helst kan bli kallad att sitta jury, att alltså agera domare. Den som vägrar där kan få böta.

En politiker-plikt lika gärna som värnplikt? Jo, ja... jag inser problemen. Men skötseln av vår demokrati angår oss alla. Räcker det med att bara slicka igen tre kuvert vart fjärde år?

Annons
Annons
Annons
Annons