Lars Näslund: Lars Näslund: Vad göra åt att 53 procent av ulricehamnarna är överviktiga?

Det vore för övrigt säkert att betrakta som ett brott mot grundlagen. I regeringsformens andra kapitel, sjätte paragrafen, anges ju att ”var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp...”. Att av staten kommenderas till organiserat flåsande skulle nog falla in därunder.

Men då och då poppar en besläktad diskussion upp; ska man få all vård betald oavsett vilka risker man utsätter sig för? Är det rimligt att konsekvenser av rökningen upptar si och så mycket sjukvårdsresurser (där rökaren i och för sig betalar rejält med tobaksskatt)? Den som åker off-pist och bryter benet?

Inom det privata försäkringssystemet finns ju redan en form av ”bestraffning” inbyggd: Den som krockat med bilen kan få betala mer, och hälsoläget påverkar ju villkoren för privata sjukvårdsförsäkringar.

Frågan är hur illa det behöver bli med en allmänt försämrad hälsa med tillhörande kraftigt ökade kostnader för sjukvården innan diskussionen om någon form av ”riskpremie” tar fart även inom politiken.

Själv är jag mest bekymrad över vilket elände en stor del av det uppväxande släktet utsätter sig för genom att gå ut i vuxenlivet med begynnande ålderskrämpor som övervikt, diabetesrisk, ryggbekymmer. Jag behöver bara titta på mina egna barn. Tack och lov att de fastnat i idrott när mobilen och speldatorn gjort den spontana uteleken till en smärre sensation. Man kan ju önska värnpliktens ålning medelst hasning och hinderbana åter bara för denna sakens skull.

Överdriver? Nja, tror inte det:

Ni kanske såg två tunga forskningsrapporter fladdra förbi strax före jul:

– Studien från Göteborgs universitet som larmade om att ”mellan år 2000 och 2017 sjönk den fysiska aktiviteten, mått i steg per dag, med 24 procent för 14-åriga flickor och med 30 procent för jämnåriga pojkar” efter att ha följt barn i sex skolor i tre medelklassområden.

– Studien från GIH som mätt syreupptagningsförmågan hos den arbetsföra befolkningen mellan åren 1995 och 2017. Konditionen sjönk under perioden med 10,8 procent och andelen med ”en hälsofarligt låg kondition” ökade från 27 till 46 procent.

Man kan bli knäsvag för mindre. Vilka enorma samhällskostnader – utöver de personliga – riskerar inte detta att leda till?

Ja, Ulricehamn är en generellt idrottande kommun, det finns delar av landet där läget är klart mer bekymmersamt. Men inte heller här finns anledning att vifta undan frågan. I den stora folkhälsoenkät som Västra Götalandsregionen, VGR, regelbundet gör publiceras 2018 års resultat inom ett par veckor.

Den här gången har 374 ulricehamnare svarat på frågorna och enligt vad epidemiologen Barbara Rubinstein uppger för UT indikerar svaren att 53 procent av ulricehamnarna är överviktiga eller lider av fetma. Det är tre procentenheter över snittet i regionen och en procentenhet högre än vid förra enkäten, 2015.

– Allt tyder på att andelen personer med övervikt och fetma ökar sakta men säkert, säger Rubinstein till UT.

Det självskattade motionerandet är detsamma som i hela VGR: Endast 40 procent flåsar minst en timme i veckan. Däremot är det ”bara” 15 procent som är stillasittande i tio timmar eller mer per dag i Ulricehamn jämfört med 21 procent i regionen som helhet.

Vad göra?

Ja, frågan är väl om någon annan enskild fråga för politiken och för hela ”samhället” Ulricehamn är viktigare. Det var därför, i det lilla, hoppingivande att läsa i UT 13 december om projektet ”Puls för lärande” som några av lärarna driver på Ulrikaskolan.

Fram med fler kreativa idéer: Hur får vi upp flåset på hela Ulricehamn?