Lars Näslund: Lars Näslund: 1,1 miljoner svenskar såg viktigaste bilden
Vad hann han se av tävlingarna uppe på Lassalyckan? Hur mycket stämningen i skogen längs spåren fick han känna av?
Jag tänker på Sandra Spitz, internationella skidförbundet Fis event-koordinator från Tyskland, och vad hon sa i intervjun som spreds genom de stora högtalarna när jag stod nere i Väggen, Ulricehamns-världscupens nya stora hit.
– Holmenkollen är party, men ska jag ta med mig familjen skulle jag åka hit. Vi har fått ett sådant varmt mottagande, så vänliga värdar överallt. Och så har ni skapat bra banor, tack Ulricehamn!
Jag vet ju inte om denna inflytelserika skidhöjdare tänkte på just den där trafikvakten vid Tingsholm. Men det skulle hon mycket väl ha kunnat gjort.
Jag tänker också på vad Karl-Erik Claesson sa när vi talades vid precis efter stafetten, när lugnet började lägga sig. Karl-Erik som varit med och byggt upp världscupen i stan, är ordförande i eventbolaget och den här gången höll ett särskilt öga på näringslivs- och vip-gäster.
– Identiteten man får som funktionär, sa han.
– Man känner sig till och med delaktig i Ulricehamn även om man i n t e är funktionär. När ulricehamnare rör sig ute i landet och träffar folk så talar man om detta. Vi verkar ha skapat en plattform.
Men Claesson sa också:
– Det gäller att vara ödmjuk nu. Vi har tillsammans byggt ett varumärke. Vi har något att ta hand om. En gnutta ödmjukhet måste man ha nu, även när det gått så bra. Men vi har placerat oss på kartan i alla fall!
Det finns något just här, i vad trafikvakten vid Tingsholm ställde upp på och upplevde under helgen i sin vita fina funktionärsjacka, i vad Fis-koordinatorn tycktes säga från sitt hjärta, i hur Karl-Erik Claesson resonerar om en bred känsla av delaktighet, som är helt avgörande för utfallet av den gångna helgen.
Någon timme tidigare satt jag vid datorn i presscentret i UIF-stugan och tog ett antal så kallade skärmdumpar från SVT Plays sändning av stafetten. En av dem kan du se här nedan.
Bland alla fantastiska bilder från Lassalyckans tävlingar och folkliv som ni kunnat se på UT.se och i andra medier skulle jag vilja utnämna just denna skärmdump till världscupens allra viktigaste bild – för Ulricehamns del. Under söndagens herrstafett tittade 1,1 miljoner på Vinterstudion, under damstafetten nästan lika många (1,07 miljoner), enligt analysföretaget MMS. Damloppet på lördagen passerade också miljongränsen (1,058 miljoner tittare). Förutom givetvis massor av människor i Norge, i Finland och i andra länder.
Vad fick de se? De fick se ”skidtävlingar som förr i tiden”, som Svenska Skidspelens vd Jimmy Birklin, på inspirationsbesök i Ulricehamn, sa, och då i rakt igenom positiv bemärkelse. Jo, visst fanns det en och annan liten del av spåren den här gången där publikleden var glesa under söndagen, men på alla strategiska tv-kameraplatser möttes tittaren av bilder fulla av åskådare. Åskådare som h ö r d e s, som viftade, som hejade fram alla, oavsett nationalitet. Och en stadion som då och då DÅNADE (om än inte med riktigt samma decibelnivå som under Hanna Falks åkningar 2017).
Kort sagt: en ovärderlig tv-reklam för en liten plats i Sverige, i Europa, som fortfarande fixar ”skidtävlingar som förr i tiden” – men presenterade med senaste marknadsmässiga och tekniska finess. Som vid Väggen där jag tillbringade en stor del av båda dagarna. Bland eldar, bland gamlingar och småbarn, precis där Calle Halfvarsson gick upp i stafett-spets och där Ludvig Remb som backens egen speaker byggde stämning i busvädret.
Men vi ska komma ihåg vad Karl-Erik Claesson sa: ”Det gäller att vara ödmjuk nu”.
Det är i närheten, envisheten, nyfikenheten och litenheten som Ulricehamn har sin storhet.
