Kulan kom från Tvärred och studsade på Åsundens is – hur bör Ulricehamn minnas dramats 500-årsdag?

Denna kula hade enligt sägnen till och med ett eget namn, ”Lodet”. Den studsade på Åsundens is, möjligen i en bröt timmer, innan den träffade hans ena knä, eller om det var på låret. Uppgifterna varierar.

Hans stridshäst träffades också och dog.

Det gjorde däremot inte Sten Svantesson Natt och Dag. Inte då.

Så hette han ju egentligen och han var 26 eller 28 år gammal, uppgifterna varierar även i denna fråga.

Men denne riddare i sina bästa år, son till riksföreståndaren Svante Nilsson Sture, var införstådd med värdet av ett namn som anknöt till Sten Sture den äldres ryktbarhet efter segern över danskarna genom Slaget vid Brunkeberg (de var inte släkt). Så Sten Svantesson Natt och Dag valde att anta namnet som alldeles särskilt Ulricehamn kommit att minnas honom för – Sten Sture den yngre. Han som fortfarande sitter till häst på det kopparbeslagna plåtkonstverket i rondellen vid Lidl och i rött trä utanför det som var Ulricehamns museum.

Nu låg han där i ännu levande skick på isen, Sten Sture den yngre, Sveriges riksföreståndare sedan drygt sju år. Skottskadad, men inte värre än att han kunde lägga sig i en släde vars hästar så raskt de bara orkade drog honom norrut, mot Tiveden, Strängnäs och Mälaren.

Den omtalade Lilla Rimkrönikan berättade:

”Som the begynthe skjuta som bäst

Och jag redh opå en blakoten häst,

Som vrenede och språng både till och frå

I örlig kunde både bijta och slå;

Lyckan ej bättre med mig stod

Genom benet bleff jag skutin med ett lod”

Under två veckor efter det förödande Slaget vid Skottek just i dag för 499 år sedan, 19 januari 1520, höll Sten Sture den yngres kropp emot. Men 3 februari – eller var det 5:e?– avled han på Björkfjärdens is. Hur heroiskt hans hustru Kristina Nilsdotter Gyllenstierna än fortsatte leda försvaret i huvudstaden gick den danska revansch-marschen inte att hejda. Sedan ett antal år hade ju Kristian II i kraft av Kalmarunionen sett sig som regent även över Sverige och redan 1499 erkänts som svensk tronarvinge, men gång på gång blivit stoppad på vägen till Stockholm.

En månad efter riksföreståndarens frånfälle på Mälarens is kände sig riksrådet vid ett möte i Uppsala, ”dagtingan”, tvunget att erkänna dansken som Sveriges rättmätige kung och 5 september gav även Kristina, änkan, upp.

Hämnden blev som bekant ljuv i form av Stockholms blodbad två månader senare. Kristian Tyrann hann göra skäl för sitt öknamn i tre år innan en viss Gustav Eriksson Vasa hade tagit kontrollen över landet. Men dessförinnan hann tyrannen, till exempel, gräva upp Sten Stures lik ur graven på Svartbrödraklostret i Stockholm innan det brändes tillsammans med övriga som fick sätta livet till under Blodbadet.

Den historiska betydelsen av händelserna just här längs Ätradalen, den mytbildning som vuxit fram i dess spår och hur ”svenskens” kamp mot ”dansken” kommit att användas i nationalromantiken har intresserat många forskare. Tolkningarna spretar. Men alldeles sann är den rubrik som lundaprofessorn Dick Harrison satte på en artikel om slaget i tidskriften Pennan och svärdet. Den löd:

Sverige står i begrepp att

erövras för (hittills) sista gången

Ja, så anmärkningsvärt var det som skedde, eller för att citera Harrison: ”Icke desto mindre var 1520 års händelser epokbildande så till vida som att den svenska centralmakten för (förhoppningsvis) sista gången erövrades av en utifrån kommande makt. Sverige har förlorat flera krig sedan dess, men landet i sin helhet har aldrig fallit för ryssen eller dansken.”

Denna kalla januaridag där Åsunden är bara 1 000 meter bred stod alltså plötsligt en ledarlös svensk här om 10 000 man. De var företrädesvis allmogesoldater beväpnade med blott armborst, pålyxor och spjut som visserligen hade förberett sig väl, hade byggt brötar av timmer som skyddsvärn och huggit upp vakar i isen. Men vad hjälpte det mot Kristian II:s befälhavare Otte Krumpen som kommit upp med en möjligen ungefär lika manstark trupp, möjligen dubbelt så stor, men i vart fall en betydligt mer erfaren och välutrustad?

Bland de som hade passerat gränsen runt tjugondedag Knut fanns, för att åter citera Harrisons artikel, ”fransmän, brandenburgare, pomrare, sachsare och skottar.” Fransmännen ska ha släpat med sig sex kanoner. Enligt danske C.F. Allens ”De tre nordiske Rigers Historie” hade skottarna ”gjort sig skyldiga till grofva brott, men som nu af skotska regeringen lofvades benådning, om de gingo i danske konungens tjänst.”

Fransmännen var däremot elitsoldater som deltagit i segern mot schweizarna vid Marignano 1515; de var enligt uppgift ”beredda att slåss med djäfvulen själv”.

Men utöver hjälmar, svärd och artilleri kom Kristian II:s trupp även med ett andligt vapen, berättar historikern och teologen Lars-Arne Norborg: Den bannbulla som påven Leo X hade utfärdat mot Sten Sture för vad som betraktats som övergrepp mot dennes främste inrikes fiende, ärkebiskopen Gustav Trolle. En så kallad interdikt, ett förbud mot gudstjänster, följde med bannbullan och hade anslagits på kyrkorna som Otte Krumpens här passerade. Budskapet var tydligt: deras härjningar i Sverige hade gudomligt beskydd.

Enligt C. F. Allens skildring ”afvek hufvudstyrkan vid Falkenberg uppför Ätrans ådal” och ”synes först ha slagit läger vid Kalfs pästgård. Därpå gick den förbi ruinerna af Kinnaholms fäste” och ”det gamla Opensten. Det är tämligen visst, att danskarna sköflade och brände, där folket inte friade sig genom en hög brandskatt”. Inte minst ska Limmareds och Tyggelstorps socknar ha farit illa.

I ett referat av Allens skildring beskrivs 19 januari, ”Henriksdagen”, på följande vis: ”Dagen var klar, kall och strålande. Lifvad af mod och hopp och förtröstande på sina bönder, som så många gånger förut vunnit seger öfver danskarna, ordnade Sture sina skaror och visade sig själf på isen i en glänsande rustning. Han red på en yster isgrå häst, som säges ha varit inövad att under striden bita och slå omkring sig.”

Efter att den tidiga kulan träffat Sten Sture och hästen ”försvarade bönderna sig ännu en stund bakom förhuggningarna till lands, men när de sågo hufvudhären retirera och fingo kännedom om Sturens öde, nedslogs deras mod, så att äfven de anträdde återtåget. Striden kom därför att sluta strax sedan den börjat.”

Vi kan inte låta bli att nämna att Sanfrid Welin, intendent vid Västergötlands Fornminnesförening, som i en skrift refererar till en uppgift i Arvid August Afzelius sagohäfder ”som dock få tagas med stark reservation”. Den väcker frågan om ett förräderi, ”att en falsk tjänare skulle ha visat danskarna, hvar Sten Sture red på den ljusa hästen, så att de kunde rikta skotten mot honom.”

Med svenskarna väl utslagna på Åsunden passade Otte Krumpens här på att bränna ner inte bara Bogesund, som då hade 700 invånare, utan också Skara, Skövde och Falköping. Efter hårda strider vid Tiveden låg Mälardalen öppet för Kristians trupper.

C F Allen, generellt välvällig till Kristian II i sina skildringar, ger en bild av ett allmänt klent motstånd från västgötarna: ”Detta folkslag var måhända mindre krigsdjärvt, i varje fall mindre stridbart än befolkningen i de nordliga och ostliga landskapen, som de oböjliga dalkarlarna och de hetsiga smålänningarna. Måhända har också den omständigheten, att detta landskap så ofta blivit genomkorsat av överlägsen krigsmakt, utan att i rätt tid få hjälp från andra landskap, framkallat en viss likgiltighet och olust till att pröva ett fruktlöst motstånd.”

En annan var sannerligen tonen i inbjudan till invigningen av Skottekstenen på midsommardagen 1914, det tio ton tunga monumentet som huggits ut ur bohusgraniten. Runt 3 000 ulricehamnare hade samlats för det högtidliga ögonblicket: ”Den 19 Januari 1520 sårades i slaget vid Åsunden i strid för fäderneslandets frihet och själfständighet den ädle och tappre riddaren och riksföreståndaren Sten Sture d.y. Det såret vardt hans bane: å Mälarens is på väg till rikets hufuvdstad utandades han sin sista hjältesuck. Men om också död lefver han: lefver i det svenska häfder, på hvar blad han skrifvit in sitt namn bland de yppersta och störste, lefver i det föredöme han genom sin tappra mannsgärning och sin ädla offerdöd gifvit efterkommande svenska släkten till ett oförgängligt testamente.”

I samma anda går inskriptionen på stenen: ”Vid Skotteken restes denna vård år 1914 för att hugfästa minnet af en bland Sveriges ädlaste män”.

”Ädlaste män”? Nja, alla håller inte med: ”Den ljusa bild av Sten Sture som propagandan framvisat har föga motsvarighet med verkligheten. Han var en hänsynslös maktmänniska”, skriver Lars-Ove Larsson, en av landets främsta kännare av medel- och vasatiden i ”Vem är vem i Sveriges historia”.

Ja, vem var han e g e n t l i g e n?, Sten Sture d. y.? Vilken bild av slaget och historien är den rimliga?

Och hur bör vi förvalta denna historia? Går det att skapa ett ökat intresse för trakten genom att på ett smakfullt sätt ”använda” Slaget på Åsunden i Ulricehamns ”story telling”? Hur bäst hågkomma att det om bara ett år är 500 år sedan den där kanonkulan fällde riksföreståndaren?

Om just detta funderar bland andra Ulricehamns kommuns kultursekreterare Lisa Mårtensson. Tillsammans med kolleger på Tranemo och Svenljunga kommuner förbereder hon ett seminarium som ska hållas 27 februari i Glasets hus i Limmared under rubriken ”Gränsbygd i Sjuhärad”. Syftet beskrivs som ”ett sätt att engagera kulturliv, näringsliv och civilsamhälle utifrån en specifik historisk händelse och att utveckla evenemang som attraherar människor och får dem delaktiga”. Historiker och experter på att digitalt levandegöra historia ska delta.

– 500-årsminnet skulle kunna locka ett stort intresse och inte minst visa på hur komplext det är att beskriva historien, säger Lisa Mårtensson till UT.

– Det finns ju så mycket att fundera över, som var åt alla soldater mat? Var sov de? Vi funderar inte minst kring olika aktiviteter för barn och unga och besökare utifrån. Tänk musik, teater, föreläsningar, att skapa delaktighet där vi kan vända och vrida på historieskrivningarna.

Kanske passar det då också att göra en nytt försök att blåsa liv i den avsomnade traditionen att ”fira” Sten Stures ben..? Att man just dagens datum, 19 januari, börjar med att kasta kanonkulor på varandra i form av snöbollar, för att sedan äta upp dem, i form av chokladbollar...