Annons

Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Vänd inte utsatta flickorna ryggen

Det är obekvämt att lägga sig i andras liv. Men rätt hanterat kan det ge en ung tjej eller kvinna den frihet som är bara hennes.
Kajsa KettilSkicka e-post
krönika • Publicerad 20 mars 2021
Kajsa Kettil
Detta är en personligt skriven text i Ulricehamns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Hedersförtryck måste inte handla om våld, men inskränker alltid den utsattas frihet.
Hedersförtryck måste inte handla om våld, men inskränker alltid den utsattas frihet.Foto: Martina Holmberg / TT

Under gymnasietiden åren runt millennieskiftet åkte jag buss till skolan. Ungefär halvvägs passerade bussen stadsdelen Gamla Uppsala. Till höger syntes de klassiska kungahögarna, till vänster en röd skola, lite längre fram en bensinmack, en fotbollsplan och en blandning av villor, radhus och flerfamiljshus. En sömnig utkant av en större stad, helt enkelt.

Det skulle dock visa sig att idyllen dolde tragiska hemligheter.

Annons

I en av familjerna sköt en far ihjäl sin dotter. Orsaken var att hon försökte leva sitt liv som hon själv ville, och att hon offentligt kritiserade fenomenet hederskultur.

Fadime Sahindal har efter sin död blivit en symbol för det yttersta uttrycket för hedersförtryck, att en familjemedlem mördar en flicka eller kvinna för att upprätta familjens heder.

Hennes mod, och uppmärksamheten som mordet ledde till, har betytt mycket. Sedan ett par decennier är hederskultur ett etablerat begrepp som därmed gör det lättare att identifiera och bekämpa.

Detta arbete måste fortsätta. Och det är exempelvis utmärkt att brottsutredningar kan få så kallade hedersmarkeringar vid misstanke om att offret har utsatts för brott kopplade till just hederskultur. Det har hittills lett till 1 400 utredningar av misstänkt hedersförtryck (SVT 14/3).

Men samtidigt bör vi inse att allt inte är svart eller vitt. Det finns gråzoner inom hederskulturer, som innebär att främst flickor och kvinnor inte nödvändigtvis måste kontrolleras med våld. Och olika familjer kan naturligtvis ha olika strikta förhållningsorder.

Den senaste veckan har några unga tjejer från Ulricehamns kommun berättat i UT om en tillvaro där de lever ett slags dubbelliv; i skolan är de som vilka tonåringar som helst, men på fritiden förväntas de följa familjens regler och stanna hemma i stället för att hänga med kompisar på stan. Och framför allt ska de inte umgås med killar eller män. De beskriver en känsla av att vara övervakad, att deras bröder eller vänner till familjen håller koll på och rapporterar om var de befinner sig.

En av tjejerna berättar att det begränsar livet, att hon har protesterat men att beteendemönstret fortsätter ändå. När hon blir bjuden på fest låtsas hon som att hon inte vill gå, när sanningen egentligen är att hon vill men inte får.

En annan av tjejerna har börjat strunta i vissa förbud, men familjen kan fortfarande styra över hennes klädsel, hindra henne från att sova över hos kompisar och liknande.

”Nog vågar vi prata med skolan eller socialtjänsten om en ung person i vår närhet verkar sakna den frihet som hennes jämnåriga tar för givet?”
Kajsa Kettil

UT:s reporter frågade om viljan att kontrollera kommer att gå över, och fick svaret att det kommer att pågå tills tjejerna är gifta, och då med en muslimsk man som familjen accepterar.

Ytterligare en av de intervjuade beskriver att hon har fått lite större frihet, men att hennes föräldrar har kvar sina värderingar.

Annons

Kulturkrockarna tvingar de unga tjejerna att anpassa sig förväntningar som går i strid med varandra:

”Man tvingas spela olika roller. Då jag är med kompisarna är jag på ett sätt. Men hemma är jag på ett helt annat sätt. Det blir konstigt, förvirrande, Ibland undrar jag vem jag är.”

Det här sker alltså i vår idylliska småstad år 2021. Och så länge vi tittar bort sviker vi flickorna.

Men det finns en hel del vi kan göra för att hjälpa de utsatta. Politiker kan ge förvaltningen uppdraget att prioritera frågan, exempelvis genom utökad samhällsorientering inom SFI. Skolpersonal och andra som möter barn och ungdomar kan vara extra uppmärksamma och inte dra sig för att orosanmäla. Även vanliga medmänniskor kan reagera. Kanske inte genom att själva konfrontera en annan familj, men nog vågar vi prata med skolan eller socialtjänsten om en ung person i vår närhet verkar sakna den frihet som hennes jämnåriga tar för givet?

Skulden ligger hos den som förtrycker, och som utomstående är inte alltid lätt att ha ögonen med sig. För egen del tog det tid innan jag insåg hur utbrett problemet faktiskt är.

Nu blir kontrasterna desto större. Som när jag tänker på en sen kväll i juli 2007.

Då, några år efter mordet på Fadime Sahindal, på dagen sju månader innan vi blev föräldrar, checkade jag och min nyblivna man in i bröllopssviten på Hotell Hörnan i centrala Uppsala.

Där och då var jag lyckligt ovetande om att det fem år senare skulle resas ett monument till Fadimes minne tvärs över gatan från hotellet.

Och även om minnesplatsen redan hade funnits är frågan om jag skulle ha reflekterat över den. Precis som så många av oss privilegierade var jag nog för upptagen med att leva mitt fria liv där ingen ifrågasatte mitt val av kläder, intressen, yrke eller livspartner.

Annons
Annons
Annons
Annons