Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Socialt kapital är vår rikaste resurs
Ja, det vågar jag faktiskt påstå. För jag syftar inte på den faktiska beredskapen i form av sjukvård och myndighetsbeslut. De delarna lämnar jag med varm hand till experterna, de som i många fall har ägnat decennier åt att specialisera sig inom exempelvis smittskydd och intensivvård. Den här texten handlar inte om proffsen som rätter ramarna, utan om medborgarna som ska förhålla sig till dessa ramar.
Mycket tyder på att vi kommer att göra det bra. Det kanske inte verkar så när vi blir överösta av rapporter om hur folk hamstrar pasta och toalettpapper (för övrigt lite ironiskt med tanke på att just papper är en av få varor vi kan producera i mängder inom Sverige). Det verkar kanske inte heller så när sociala medier svämmar över av killgissande troll utan självinsikt. Det sägs att de gör det, svämmar över alltså, men vet ni: man måste inte ta del av detta svammel. Det går utmärkt att själv välja sina vänner och följare, och i slutändan den information vi möts av. Och den som inte vill vara drastisk och ”göra slut” med en Facebookvän kan köra lightvarianten och pausa personen en period.
Men bortsett från diverse hamster- och trollbeteenden ser det ljust ut. För Sverige har en styrka som många andra länder saknar: vårt sociala kapital. Kortfattat innebär det att vi känner tillit till varandra, till staten och till civilsamhället. Det kan låta simpelt, men det är en urkraft. Inte minst i dessa tider när våra självständiga myndigheter får möjlighet att ta beslut och ge rekommendationer som är rimliga och kommer i rätt läge, vilket är möjligt tack vare modiga makthavare som litar på expertisen i stället för att ta till onödigt drastiska åtgärder för att framstå som handlingskraftiga.
När Folkhälsomyndigheten talar lyssnar vi. De flesta av oss, åtminstone. Svenskar är ju i regel rätt bra på att följa regler, så vi har utan större klagomål tvättat händerna, undvikit folkmassor och hållit snoriga näsor hemma. Gott så. Men i veckan ställdes en särskild grupps lojalitet på sin spets: de äldres.
När statsepidemiolog Anders Tegnell uppmanade alla över 70 år att hålla sig hemma och undvika sociala kontakter väckte det starka känslor. En av alla som gick i taket var Svenska Dagbladet-journalisten Karin Thunberg, en pigg 70-åring som i en krönika skrev bland annat att ”Från att ha sett mig som en självständig individ förvandlades jag till en gammal tacka i en fårskock… Måndagen den 16 mars fick vi en stämpel, tjoff rakt i pannan, som säger att våra bäst-före-datum passerats.”
Alla empatiskt normalbegåvade förstår att en aktiv senior kan bli besviken över uppmaningen, att det rentav kan väcka existentiella tankar om livet och döden. En upplevd husarrest innebär en inskränkning i individens frihet. Sverige brukar beskrivas som ett individualistiskt folk, och då oftast i negativ bemärkelse.
Jag skulle vilja vända på steken: Det är tack vare att vi ser oss som självständiga individer som vi – även äldre – förhoppningsvis kommer att inse vårt eget ansvar. Då framstår protester som Karin Thunbergs som patetiska, i synnerhet när man ser till alternativet.
Isolering är inte roligt. Men livet är inte alltid roligt. Om vi vill att så många som möjligt ska ha ett liv överhuvudtaget måste vi se vårt individuella ansvar.
Så nu tar vi och rotar fram det där sociala kapitalet. Nu gör vi som Folkhälsomyndigheten säger, tar hand om våra närmaste och sträcker även ut en imaginär hand till ensamma äldre i behov av praktisk hjälp eller någon att prata med.
För den där handen kan även greppa en telefon. Varför inte inspireras av en av alla vettiga personer i mitt Facebookflöde, som genom hashtagen #ringengamling uppmanar oss att slå en signal till någon som sitter isolerad?
