Annons

Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Öppet brev till Ulricehamns alla pappor

Imorgon är det fars dag. Då får du säkert en skjorta, en fin teckning eller en slips av dina barn. För dem är du världens bästa pappa! Se presenterna som ett bevis på deras kärlek, och njut av det fina ni har tillsammans. Men låt även slipsen bli en påminnelse om det ansvar du delar med barnens mamma.
Kajsa KettilSkicka e-post
Publicerad 9 november 2019
Kajsa Kettil
Detta är en personligt skriven text i Ulricehamns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En del av er som läser kommer att känna er orättvist utpekade. Ungefär en av tio har anledning att göra det, enligt statistik från LO som visar att det i nio familjer av tio är kvinnan i en heterorelation som har huvudansvaret för det som rör barnen och hemmet.

Den bilden bekräftas av bland andra Erica Lindahl som är docent i nationalekonomi och forskare vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU. I en artikel hos Dagens Arena påpekar hon bland annat följande: ”Under de senaste åren har många forskare inom nationalekonomi identifierat »barneffekten«, att det är just i samband med barn som stora skillnader uppkommer och att det är skillnaden i ansvar för barnen som kan förklara väldigt stor del av de ojämlikheter vi ser.”

Annons

Det betyder bland annat att det är mamman som kommer ihåg gympapåsar, ordnar julblomman till klassföreståndaren och köper nya gummistövlar strax innan de gamla har blivit för små, men även att hon är den som barnen oftast vänder sig till när de är ledsna (enligt en undersökning från Kamratposten väljer fem procent av barnen att i första hand prata med sin pappa när något är jobbigt).

Fortfarande, en bra bit in på 2000-talet, ser det alltså ut så här. En rent fysiologisk konsekvens av detta är att kvinnors stressnivåer generellt sett stiger när de kommer hem från jobbet. Hos män sjunker stressnivåerna.

Det är inte förvånande. Den som känner att ansvaret och prestationskraven minskar vid 17-tiden blir så klart mer avslappnad. Det betyder inte att dagens pappor sjunker ner i en fåtölj med dagens tidning à la 50-tal. Men det är skillnad på att ha ständig jour — som huvudansvaret i praktiken innebär – och att lite förenklat bli tilldelad arbetsuppgifter.

Det ironiska är att i arbetslivet premieras projektledaransvar med tjusigare titlar och högre lön. I hemmet är det tvärtom: den som tar mycket ansvar får mindre ork till det vanliga jobbet, vilket kan leda till att deltid blir ett sätt att lösa livspusslet. Detta kan vara värt att tänka på när landets kommuner nu inför heltid som norm. Det bör dock poängteras att det inte är rimligt att kvinnor i högre utsträckning än män ska jobba deltid. Men om de gör det för att orka med familjelivet riskerar heltid att bli droppen som får bägaren att rinna över.

Lösningen är inte att kvinnor ska göra mindre, utan att män ska göra mer, både när det gäller att vara steget före planeringsmässigt och att utföra de faktiska sysslorna. Tyvärr vågar vi sällan säga det högt. Av rädsla att framstå som gnälliga och negativa, att inte bli tagna på allvar, sväljer vi synpunkterna och låtsas att vi lever jämställt. För det har blivit hög status att leva jämställt. Det blev tydligt för ett par år sedan när jag gav ut en bok som handlar just om jämställdhet i vardagen. Romanen handlar om en mamma som försöker få ihop livet med små barn och en krävande karriär. Den kan beskrivas som en fiktiv feel-bad om den svenska (o-)jämställdheten, men visade sig tyvärr ligga mycket nära många småbarnsfamiljers verklighet. Efter att boken kom ut, på internationella kvinnodagen 2017, har många kvinnor hört av sig. Det är så klart roligt, men det är inte lika roligt när den vanligaste läsarkommentaren är ”Det är som att du har skrivit om mitt liv!”

Ofta är den läsare som hör av sig mellan 30 och 50 år, har ett spännande yrke, minst två barn, och är eller har varit sjukskriven för utmattning. Mönstret förstärks av statistik från Försäkringskassan: en tidpunkt i en kvinnas liv när hon löper extra stor risk att drabbas av utmattning är när hon kommer tillbaka efter sin andra föräldraledighet. Två små barn i familjen är givetvis en ljuvlig gåva, men kräver samtidigt tid, energi och ett konstant logistiskt pusslande. När kvinnan har huvudansvaret att lösa pusslet – och samtidigt vill göra bra ifrån sig på jobbet – riskerar den totala arbetsbelastningen att bli för hög.

Ungefär här brukar invändningarna komma: Men kvinnor får väl bara tagga ner? Kvinnor får skylla sig själva om de tar ansvar. Kvinnor ska alltid ha allt på sitt sätt, när en man gör något duger det ändå inte.

De kvinnor som kontaktade mig efter att ha läst min bok skulle lätt kunna punktera samtliga påståenden. De har gjort vad de kan för att sänka krav utan att det går ut över barnen, de har tvingats att ta – högst ofrivilligt – mer ansvar än sin manliga partner, och de vittnar om att de är öppna för olika lösningar, bara de själva slipper stå för lösningen.

Värt att notera är även att en recensent, som är betydligt äldre än jag, överraskades av att inte mycket verkar ha hänt på jämställdhetsfronten i hemmen de senaste 40 åren.

Det här var ju ord och inga visor, men se på det som ”tough love”. För det rör sig inte om något manshat. Tvärtom! Dessa skevheter uppstår knappast för att män medvetet vill att den kvinna han lever med ska må dåligt. De uppstår trots att män och kvinnor älskar varandra och vill varandra väl, men lätt faller in i traditionella könsroller.

Annons

Det går att bryta mönstret. Ett första steg är att prata.

Och naturligtvis får alla leva sina liv som man vill, så länge man är överens om upplägget. Det innebär dock inte att vi har rätt att smita från ansvar på bekostnad av hälsa och välbefinnande hos den vi lever med.

Låt fars dag bli en dag att fira kärleken med dina barn, men även ett tillfälle att utvärdera ansvarsfördelningen med din partner.

Annons
Annons
Annons
Annons