Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Med friskt mod fortsätter vi vår publicistiska verksamhet
Jag tillhör framtiden. Nej, jag har inte fått hybris, snarare tvärtom. Bilagan om UT:s 150-årsjubileum handlar inte ett dugg (nästan) om mig. De nio år jag jobbade som reporter, och de knappa två månader som har gått sedan jag tillträdde som chefredaktör och ansvarig utgivare, är en kort blinkning jämfört med de 150 år som reportrar, fotografer, annonssäljare, typografer, annonskreatörer, chefredaktörer, redigerare med flera har bidragit till att bevaka och skapa den tidning som är unik för Ulricehamn.
I morgon, för ett och ett halvt sekel sedan, den 12 oktober 1869, gavs det första numret av Ulricehamns Tidning ut. Tidningens ”etta”, som vi kallar förstasidan, finns inramad på redaktionen, och så här lyder den första meningen: ”Med friskt mod och lifligt hopp och glad förtröstan börja vi vår publicistiska verksamhet härstädes, då vi nu utsända första numret af vår lilla anspråkslösa ’Ulricehamns Tidning’ bland en allmänhet, af hvars välvilja vi erkänna vårt beroende, hvars aktning vi skola söka att förvärfva, och hvars uppmuntran vi utbedja oss. Vi skola, vår pligt trogna, tala sanningens språk, hafva ögonen öppna för tidens viktiga frågor och samhällets oavvisliga fordringar samt utan lidelse, onödig skärpa eller personliga anfall framhålla och beivra inrotade missbruk eller nya missförhållanden, men vi öfverskatta icke våra krafter och bedja därför den ärade publiken på förhand om ursäkt för ofrivilliga misstag…”
Uppdraget är detsamma, och samtidigt har mycket hänt sedan den nu gulnade förstasidan trycktes. Den som vill ge sig ut på en tidsresa från 1869 till i dag kan bättra på sina faktakunskaper med hjälp av Leif Fjellströms reportage imorgon. Det går även att ta del av tidigare reportrars och chefredaktörers minnen från tiden på UT. Och vi kommer även att bjuda även på några av alla misstag vi på tidningen har gjort genom åren!
En dagstidning är — och måste vara — i ständig förändring. Nu tar vi avstamp inför UT:s kommande 150 år. Själv blickar jag nyfiket mot 200-årsjubiléet, och hoppas att som 88-åring få möjligheten att bidra med en krönika. Delvis för att det är en lockande tanke att jobba efter 65-årsdagen, men framför allt för att det alltid kommer att finnas en särskild plats i mitt hjärta för den lokaltidning som lärde mig betydelsen av nyheter härifrån.
Med friskt mod, livligt hopp och glad förtröstan fortsätter vi vår publicistiska verksamhet!
