Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: ”Hur drämmer du näven i bordet?”

Att partiets företrädare kopplar ihop de flesta samhällsproblem med migration är väl känt. Att detta synsätt så omaskerat har börja föras fram på exempelvis debattsidor är däremot relativt nytt. Av strategiska skäl har taktiken under många år varit en nedtonad retorik åtminstone från de proffsigare av partiets folkvalda, detta för att inte avskräcka potentiella väljare och för att inte förstöra partiledarens tålmodiga krattande för ett konservativt block tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna.

Nu är tiden inne, uppenbarligen. Men det har inte hänt över en natt, utan kommit smygande, om än i ganska rask takt. För det går fort nu. Låt oss blicka tillbaka en tid. Ett år räcker. Minns slutdebatten i SVT inför valet för ganska exakt ett år sedan, när Jimmie Åkesson (SD) gav sin förklaring till att invandrare har svårare att skaffa jobb: ”Det är för att de inte är svenskar. De passar inte in i Sverige.”

Det fick Annie Lööf (C) att drämma näven i bordet, och sedan den kvällen har polariseringen inom politiken ökat ännu mer. Förbi är nu den tid då Moderatledaren Ulf Kristersson bedyrade att ett samarbete i någon form med SD var uteslutet ”om inte himlen faller ner”.

Mycket har hänt. Himlen har tydligen fallit ner, Alliansen har spruckit, ledarna för KD och SD har ätit köttbullar tillsammans, och många väljare börjar tycka att samverkan med ett rasistiskt enfrågeparti kanske inte är så dumt ändå.

I början av veckan kom ett tecken på det sistnämnda, när en opinionsundersökning av DN/Ipsos visade att allt fler kan tänka sig samtal, förhandlingar och uppgörelser med SD. Opinionsanalytikern Niclas Källebring talar om en tydlig förskjutning i opinionen, i synnerhet hos moderater och kristdemokrater. Nu är exempelvis sex av tio M-väljare positiva till såväl förhandlingar som överenskommelser.

Med detta i åtanke är det logiskt att Sundings debattartikel kommer nu.

Det är ju så partiet jobbar. Det sticker upp ett finger i luften, känner av hur långt opinionen har förflyttats och lägger sig sedan precis i det läge som utmanar utan att avskräcka alltför många.

Lika effektiv som taktiken är för partiet, lika viktigt är det för alla 82 procent av befolkningen som inte röstade på SD att vara på vår vakt.

För det är den gradvisa normaliseringen vi måste se upp med. Den som gör att uttalanden som var otänkbara för några år sedan knappt får oss att höja på ögonbrynen i dag. Den gradvisa normalisering som plötsligt gör det möjligt för en folkvald riksdagsledamot och partiledare att säga att han skulle vilja lägga ner den public service-radiokanal som har raljerat med honom, som inte kan välja mellan Rysslands diktator eller Frankrikes demokratiska president, som ser upp till det auktoritära Ungern och som tycker att kultur ska behaga, inte utmana. Kort sagt: som ifrågasätter den fria demokrati vi så lätt tar för given.

Detta betyder inte att Sverige saknar utmaningar. Integrationen måste förbättras, både genom statliga satsningar och individuella initiativ. Krav ska ställas på alla vuxna, oavsett ursprung, att lära sig tillräckligt bra svenska för att kunna arbeta och försörja sig. Och den som begår grova brott ska lagföras och låsas in.

Budskapet i den här texten innebär inte heller att Sverige ska ha fri invandring. De flesta är positiva till en rättssäker asylinvandring där den som har asylskäl får stanna och den som saknar skäl lämnar landet. Samtidigt är det i längden orimligt att de flesta EU-länder smiter från sitt ansvar och låter Sverige och Tyskland sköta asylmottagandet. Det var därför ett glädjande besked att Sveriges blivande EU-kommissionär Ylva Johansson (S) får just migration som sitt ansvarsområde. Det lär inte bli lätt att baxa igenom ett rättvist fördelningssystem i Bryssel, men det är värt ett försök.

På hemmaplan måste vi fortsätta att stå emot den farliga populismen — för vi har ett gemensamt ansvar att skapa den värld vi vill leva i.

En del gör det genom att skaffa en kompis som är ny i Sverige, andra när de påminner om att oron för brottslighet är större än den faktiska brottsligheten.

Annie Lööf protesterade genom att bokstavligen talat drämma näven i bordet.

Lena Matthijs gjorde det i en replik på insändarsidan, Bengt-Olof Foss och Ingemar Basth likaså.

Hur gör du?

! Veckans utropstecken: Den samhällsdystopiska idéromanen Underkastelse av Michel Houellebecq. Året är 2022 och Frankrikes presidentval står mellan mellan två extremer: Nationella Fronten och det nybildade Muslimska broderskapet. En obehaglig beskrivning av hur människan anpassar sig till det som i går kändes otänkbart.

? Veckans frågetecken: När kommer samhällsdebatten på ett nyfiket och sakligt sätt att handla om motsättningarna mellan stad och landsbygd?