Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Folkhälsan – inget hopplöst fall

”Att fortsätta röra på sig är en viktig del i att avlasta sjukvården.”

Så sade Örjan Ekblom, högskolelektor på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i en intervju i Svenska Dagbladet redan i början av april. Hans ord blir mer aktuella ju längre pandemin pågår, och sätter fingret på något grundläggande: individens möjlighet att påverka sin egen situation till det bättre, rentav hennes skyldighet att göra det.

Att sätta fingret på en fråga är en sak – att peka finger åt folk en helt annan. Det sistnämnda är sällan ett effektivt sätt att uppmuntra till goda vanor, i synnerhet inte när det gäller folkhälsa. Den som sitter still och äter ensidigt är sannolikt medveten om det. Ett välment råd att i stället ta ett äpple och en promenad får sällan önskad effekt. Men rädslan att trampa på ömma tår får inte hindra arbetet för bättre folkhälsa.

Eller åtminstone en folkhälsa som inte försämras i tider av social distansering. För coronaviruset påverkar även den som inte är smittad. Vi har hört om ökad ensamhet, våld i nära relationer och icke corona-relaterad sjukvård som skjuts upp.

Det är problem som påverkar hälsa, välbefinnande och upplevd trygghet, och de bör uppmärksammas. Men det bör även de rapporter som nu kommer från olika håll, vars gemensamma nämnare är att vi äter och rör oss för dåligt.

Det är uppenbarligen lätt att hamna där. Äldre är isolerade och anställda jobbar hemifrån. Högstadie- och gymnasieelever följer undervisningen från tonårsrummet, och barn får finna sig i att fritidsaktiviteter är inställda på obestämd tid.

Vardagsmotionen försvinner. Begreppet hemmasittare har fått en ny innebörd.

Och detta sker alltså i ett läge där den genomsnittlige svensken redan är i sämre form än tidigare. Enligt en färsk rapport från Gymnastik- och idrottshögskolan väger vi 5,6 kilo mer i dag än för 20 år sedan. Det innebär enligt forskaren Erik Hemmingsson att närmare sex av tio svenskar – jämfört med fyra av tio vid millennieskiftet – är överviktiga.

Förutom att det ger en höjd risk att drabbas hårt vid en Covid-19-infektion, ökar det risken för klassiska välfärdssjukdomar som leder till lidande för den berörda och ökad belastning för sjukvården.

Men uppgifterna är motsägelsefulla. Enligt en av många nyheter som nyligen har fladdrat förbi i mitt digitala flöde motionerar människor i storstäder något mer nu än före coronautbrottet, samtidigt som småstadsbor ska ha minskat sin träningsmängd.

Att invånare i mindre städer inte skulle motionera är svårt att tro för den som rör sig vid Lassalyckan, golfbanan, längs Åsunden eller Sträckåsrundan. För folk är ju överallt! Förutom naturens stammisar – solomotionärarna som avverkar sin dagliga runda – syns nu nya konstellationer. Unga män utför chins i stadens utegym, äldre kompispar umgås under en promenad på behörigt avstånd i stället för hemma runt fikabordet. Min hobbyanalys har utifrån de iakttagelserna varit att ulricehamnarna måste vara ett väldigt hurtigt släkte just nu. Därför började jag först argumentera emot Maj-Lis Hellenius, professor i hälsa och livsstil vid Karolinska institutet, när hon i tisdagens Aktuellt talade om fysiskt inaktiva svenskar (SVT 12/5). Hur hänger det ihop med att vi ser så många motionerande människor utomhus nuförtiden? För att det är de personerna vi ser, är hennes förklaring. Enligt studier hon hänvisar till sitter barn samt människor i övre medelåldern ungefär nio timmar per dag, och att gå från måttligt aktiv till stillasittande kan minska muskelmassan med ett halvt kilo på bara två veckor.

Det är svårt att hitta ursäkter till en inaktiv livsstil. Och även äldre kan få stor effekt med små medel. Det är 93-åriga Per-Anders Ygberg som intervjuades i samma nyhetsprogram ett bevis på. För ett år sedan började han gå i trappor några gånger i veckan. Resultatet? Bättre balans, flås och minne!

Ulricehamn saknar verkligen inte möjligheter till motion. Förutom allt man kan göra på egen hand går det att svettas säkert i grupp. Lokala gym har exempelvis flyttat ut vissa av de ordinarie träningspassen. Ett av företagen – Lindas träningscenter – har sökt och beviljats ekonomiskt stöd från Ulricaakuten för att erbjuda utomhusträning för daglediga en dag i veckan.

Den vuxnes egenansvar är en sak, men barnen då? Som förälder kan det vara en ständig utmaning att minska familjens totala skärmtid och öka tiden för fysisk aktivitet. Förutom att föregå med gott exempel (åtminstone vad gäller det sistnämnda) och påminna om att lägga ner mobilerna har jag därför, efter flera års motstånd, accepterat att trädgården nu utrustas med en stor, åbäkig studsmatta.

Det finns hopp!