Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Följ med oss på strövtåg i vår hembygd
Uport lördag. Jag sitter vid det öppna sovrumsfönstret och lyssnar ut i natten. Efter en fredag med Samir och Viktor och The Sounds är det min tur att stanna hemma med sovande barn, men det går ändå att ta del av musikfesten. Kanske ligger vinden åt rätt håll, kanske har sångaren Björn Dixgård en ovanligt stark stämma. Hursomhelst hörs bandet Mando Diaos spelning ända upp till Fredriksberg. Precis när klockan slår midnatt kommer klassikern Strövtåg i hembygden, och jag grips lite av den där stoltheten som alla då och då förhoppningsvis känner över sin hemort.
Dagen efter är det dags för egna strövtåg. Från cykelsadeln ser jag Duvered, Hössna, Knätte och Dalum svischa förbi. De ringlande vägarna är bekanta efter åren 2006–2015 då jag som UT-reporter bevakade såväl centrala Ulricehamn som orterna utanför. Att ulricehamnarna är aktiva tidningsläsare vet vi på UT. Det är inte så konstigt, med tanke på det engagemang som finns för kommunen.
Och när cykeln på söndagsförmiddagen rullar tillbaka längs Åsunden, genom ett bakfullt festivalområde, dyker det upp tankar om vilka vi egentligen är, vi som bor här. Teorin om så kallade anywheres och somewheres, myntade av den brittiske journalisten David Goodhart, har blivit ett etablerat begrepp. På svenska brukar personlighetstyperna översättas till ”varsomhelstare” och ”någonstansare”, och kan kortfattat beskrivas så här: En del av befolkningen – varsomhelstarna – känner sig hemma var de än befinner sig. De kan flytta runt och anpassar sig till nya förhållanden utan att uppleva rotlöshet.
Deras motsats, någonstansarna, är tvärtom djupt förankrade vid en fysisk plats, de känner tillhörighet på hemmaplan. Det går inte att komma ifrån att den första kategorin andas nyfikenhet och framåtanda, och att den senare förknippas med bakåtsträvare. Det för tankarna till den typiska ulricehamnaren: är hon en varsomhelstare eller någonstansare? Och måste det sistnämnda vara negativt?
Troligtvis befinner de flesta av oss någonstans mittemellan. Vi är stolta över vår hemort, men utan att det slår över till den överdrivna nationalism som vi har sett växa inte minst efter förra årets riksdagsval. Denna uppfattning kan ibland födas ur en motsättning mellan stad och land, där boende i lands- och glesbygd känner att deras plats på jorden utarmas till fördel för större städer.
Den känslan måste tas på allvar. Men vi måste även våga ställa den känsliga frågan om vilken samhällsservice man kan förvänta sig utanför centralorten. Medvetenheten om behovet att belysa detta är på väg att öka, delvis tack vare forskaren Charlotta Mellander vid Jönköping University som har riktat in sig på området.
Här har vi en viktig uppgift framför oss: att känna stolthet över vårt ursprung och gemenskap med våra grannar, men utan att förlora nyfikenheten på det nya och okända.
Som chefredaktör och ansvarig utgivare för Ulricehamns Tidning kommer jag att värna bevakning av händelser runtom i Ulricehamnsbygden, men även utmana er läsare med nya tankar och grepp.
Var jag själv befinner mig på skalan mellan någonstansare och varsomhelstare ska jag klura vidare på, sannolikt från sadeln på branta grusvägar vid Galtåsens topp och platt banvall längs Åsunden.
En sak är dock klar: en hembygdsströvare måste inte vara bakåtsträvare.
Veckans frågetecken
Hängsnaror vid en hinderbana på ett korttidsboende. Helt obegripligt hur någon tänkte här. Som seriös handling är det förfärligt, och som skämt totalt humorlöst.
Veckans utropstecken
! Färgglada Prideflaggor som pryder staden. Leve kärleken!
Kettils fem rubriker under lupp
UT:s nya chefredaktör listar fem områden som tidningen kommer att hålla ett extra öga på framöver.
Skolan
Årets sommarskola gav önskad effekt. Det är välkommet att kommunen sänder signalen att utbildning är viktigt, och extra glädjande att det ger resultat. Men det finns all anledning att fortsätta hålla koll på utvecklingen.
Ett ljusglimt är att utbildningsminister Anna Ekström (S) har tagit till sig kritiken från elever, lärare och föräldrar om luddiga kunskapskrav och förväntan att unga elever ska kunna göra djupa analyser. Nu rikas fokus mer på att fakta i de lägre årskurserna. Äntligen!
Staden
Läget för centrumhandeln är en huvudvärk för många lokala företagare, och dessutom en oro för invånarna. För att komma framåt måste aktörerna dra åt samma håll. Ingen tjänar på uppdelningen att vissa butiker vågar satsa och anpassar sig till verkligheten, medan andra skyller allt elände på e-handeln och ”otrogna” kunder.
Ett område som ger mer positiva vibbar är Lassalyckan. Det blir spännande att följa områdets kommande expansion.
Näringslivet
Ett blomstrande näringsliv är ryggraden i ekonomin. Utan företag – inga jobb och inga skattekronor till välfärden. Därför är det oerhört viktigt att företag med etableringsplaner ser Ulricehamn som ett alternativ. Smidiga kontakter med kommunen är inte bara en önskan, det är en förutsättning för att utvecklingen inte ska gå bakåt. Lagar och regler ska givetvis följas, men det sista en företagare vill ha är onödigt krångel. Om det upplevs som lättare att verka i någon annanstans förlorar vi arbetstillfällen och skattemedel.
Besöksnäringen
Det finns massor att göra i Ulricehamns kommun: Shoppa och springa, cykla och fiska, åka skidor och båt, äta och dricka gott. Vi tar ofta småstadscharmen för given, men riskerar då att missa spontanbesökare. Ulricehamns skyltfönster längs riksväg 40 måste putsas. Är en bilskrot verkligen det vi vill visa upp?
Integrationen
Efter en lång positiv trend har arbetslösheten på riksnivå åter vänt uppåt. Då blir satsningar för en fungerande integration extra betydelsefulla. Men kommunala och statliga insatser räcker inte. Integration sker när nyanlända lär sig språk och kämpar hårt, men det förutsätter att omgivningen välkomnar nya grannar. Inte bara i teorin, utan på ett praktiskt plan genom att säga hej, bjuda in och bjuda till. Vem blir din nya kompis?
