Insändare: Vad händer i morgon?
Undertecknad skrivare är född 1935 och mina föräldrar 1901. I dagens diskussioner kommer ”spanska sjukan” 1918-20 ofta upp. Från 1940-talet kommer jag ihåg mina föräldrars och vuxnas resonemang. Det var krigsåren och en skolgosse i en lantbrukarby kom endast till skolan och till ett blodigt besök hos skoltandvården i Ulricehamn.
Tillbaka. Under min uppväxt var spanska sjukan ett levande samtal bland de vuxna. Min far hade nära anhöriga som gått bort, och jag känner namnen på drabbade. Ännu på 1930-40-talen var tuberkulos ett hot som man fruktade. I Marbäck byggdes år 1916 Sjögunnarsbo sanatorium dit många kom, och där en viss behandling fanns tillgänglig. Många drabbades. Till mina minnen hör en stor epidemi scharlakansfeber 1940-41. Ännu på 1940-
50-talen klarade man inte alltid polio-barnförlamning. Drabbades lungorna var hotet stort, medan angrepp i benen ofta gav livslångt handikapp.
Jag gjorde min värnplikt 1957, och en militärförläggning var platsen för omfattande smittospridning. Det var ”asiatens” år, en pandemi. Jag sändes hem till Gällstad i hög feber. Tack vare god hälsa för övrigt kunde jag fortsätta värna landets säkerhet efter tre veckor.
Som jag nämnde ovan är ohälsa för den enskilde alltid svår. Man kan dock med tacksamhet konstatera att vi lever i en tid med så mycken medicinsk kunskap. Går man bakåt i tiden kommer man snabbt till perioder, då missväxt och krig gjorde att den enskilde var chanslös mot svält och sjukdomar.
Må vi med ansvar använda det kunniga och välorganiserade samhälle vi har. Må fuskare och smitare skämmas!
Slutligen. Det diskuteras om dagens pandemi kommer att skaka om oss så kraftigt att vi får omforma vårt samhälle. Klimatproblematiken tillkommer. Historiskt brukar särskilt vid snabba omkastningar de redan försedda klara sig bra och de svaga får ta stöten. I dag må vi tillsammans ta ansvar och bestämma!
Rolf Sjölin, Gällstad
