Anna Claesson: Anna Claesson: ”Som att träffas av en varm våg mitt i kylan”
Det är märkligt med kyla. Den har en sådan makalös förmåga att smälla till, lamslå, göra allt fruktansvärt jobbigt. Göra så att det inte går att tänka på något annat än exakt hur mycket du fryser. Tankarna rusar från det som är omkring dig till funderingar på hur det skulle vara att leva utan den där lilltån som nu har domnat bort i kängan. Hur skönt det skulle vara med ett varmt bad. Hur känns ens ett varmt bad?
Jag vågar påstå att alla besökare på Lassalyckan i dag frös en gång eller annan. För vissa var det kanske inte mer än minuten då vanten åkte av för en selfie, men alla frös. Och ingen klagade. Visst, jag såg gnälliga barn vars favoritaktivitet inte var att vänta på skidåkare men i övrigt möttes jag enbart av glada miner. Människor var till och med glada för att få svara på frågor – vilket vanligtvis inte brukar vara fallet. Och, att stå framför läktaren när Hanna Falk och Charlotte Kalla satte fart ur startporten var som att golvas av en våg. En varm våg av glädje.
Åkarna nämnde det gång på gång i presscentret efter loppen. Alla använde samma ord: ”crazy”. Och ja, det är faktiskt galet. Det är galet att folk går man ur huse i otaliga minusgrader. Att människor knuffar barnvagnar genom djup snö, bär stora väskor med ved, kämpar med rullstolar på omöjligt underlag, spökar ut sig i de galnaste supporterkläderna, hoppar fram med kryckor över isen. Att de skiter i att det är kallt och besvärligt för att glädjen är såpass mycket större. Det värmer på riktigt.
Det som värmer mest av allt är hur okontrollerad glädjen är. Att inte ens åkarna kan låta bli att le när jublet dånar ut över de brantaste backarna. Att de luttrade proffsen verkar uppriktigt förvånade. Att publiken inte är selektiv i sitt glada humör.
– Det spelade ingen roll vilken åkare som kom, alla jublade ändå. Såg vi något vitt och trodde att en svensk närmade sig så skrek alla lite extra men när man sedan upptäckte att det var en tjeck eller estländare så spelade det ingen roll, skriken bara fortsatte, berättade en av mina familjemedlemmar som kamperade vid Väggen hela dagen.
Imorgon är det dags igen. Då hoppas jag att glädjen håller i sig. Såpass mycket att den tränger igenom det ymniga snöfallet som väntas.
