Anna Claesson: Anna Claesson: Släpp citaten loss, det är vår!
Citatet ovan är inte påhittat för poängens skull, det är hämtat från den fantastiska tv-serien Gärdsgårdsserien, som gjorts av Joel Segerdahl och i detta nu sänds på Dplay. Korta avsnitt om fotbollens hjärta och rötter runt om i Sverige. Idrotten när den är som allra mest älskvärd, relaterbar och prestigelös på alla vis utom på planen. I första avsnittet får man följa division 7-laget IFK Bänared som spelar på en dammande plan, inklämd mellan ett grustag och en grisfarm. Andra avsnittet fokuserar på 70-plussarna Christer och Janne, två goa, lätt utvecklingsstörda, gubbar som börjat spela fotboll på äldre dar. Med varselväst och jeans i snöslasket. Och både Christer, Janne och grabbarna i IFK Bänared är citatmaskiner.
”Åtta mål på sju skott. Det är inte dåligt.”
”Vilken match jag gjorde. Jag var duktig som målvakt tycker jag. Gjorde en massa enhandsräddningar.”
”Grisbonden passar bättre i ladugården bredvid planen istället för på den.”
”Jag är nöjd med dagen. Tack för att ni filmade mig. Det är roligt att bli populär.”
Magiskt. En våt dröm för alla journalister. Vi letar efter det som sticker ut. Som beskriver, som målar en bild, som kan få ett vanligt skeende att blomma ut, framstå lite mer lättbegripligt, som kan förmedla en känsla.
Tyvärr något som blir allt mer ovanligt när vi på UT intervjuar människor. Ord vaktas, känslor hålls tillbaka, och värre – citat ska ändras till oigenkännlighet i efterhand. Till något stelare, mer byråkratiskt, kanske finare i avsändarens ögon? Det skapar ett allt mer färglöst och likriktat språk när allt färre vågar sträcka ut hakan och bjuda på lite yvigare meningar. Visst, vi har alla lärt oss att inte slänga ur oss vad skit som helst men många av de vi intervjuar känns som att de fått för många lektioner i mediaträning.
En tråkig utveckling. Att vi är så vana vid och måna om att publicera bilden av oss själva på exakt det vis vi själva väljer att journalistik inte längre kan bedrivas på det vis det är ämnat. För journalistik handlar om att välja, att berätta en historia, att informera, att förmedla och skapa känslor och att spegla verkligheten. Det är svårt att lyckas med när människor vill låta likadant, lite mer högtravande, och lite mer tillrättalagda än hur verkligheten ser ut.
Varför är det så? Av rädsla, skulle jag tro. Rädslan för att framstå som känslosam, dum eller tanklös är mycket större än möjligheten att berätta något som engagerar. Förbannat trist! För tänk om Dalstorps lagkapten efter nästa match svarade att han gjort en fantastisk match. Att fullmäktiges politiker drämde näven i bordet och känslosvallande berättade hur det känns efter att partiets förslag nobbats. Att företagaren vågar stå för att de tycker att deras nya byggplaner är ”skithäftiga” och inte tvättar det till ”bra”.
Tänk vilka texter, vilket engagemang, vilken igenkänning. Tänk.
VECKANS:
Bästa ögongodis: Serien Gentleman Jack som sänds på HBO. Fantastiskt och rappt kostymdrama om Anne Lister – godsägande och berest kvinna i Storbritannien på 1800-talet.
Mest udda evenemang: Sverigecupen i segling för radiostyrda båtar. Bevakade evenemanget för UT:s räkning förra året och det var en kul och udda syn att se de små färgglada båtarna kryssa fram och tillbaka på Åsunden. Ta en kik på söndag vetja!
