Annons

Anna Claesson: Anna Claesson: Mycket bleknar på ett år – men inte tragiken

Ett år av svarta rubriker. Ett år av nyhetsrapportering om Ulricehamns mest omskakande händelse – mordet på den 59-åriga kvinnan. Ett år av tuffa beslut, högt tempo och journalistiska utmaningar. Och ett år med öden som satt spår.
Anna ClaessonSkicka e-post
Ulricehamn • Publicerad 23 oktober 2018
Detta är en personligt skriven text i Ulricehamns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Carina Carlzon

Det är en vanlig oktobermorgon. Trist, kallt och grått. Kallt i lägenheten och ingen frukost. Det känns blytungt att gå till jobbet. Mobilen plingar till.

Död kvinna på Lassalyckan.

Annons

Jag vaknar direkt. Lägger de trötta tankarna åt sidan. Börjar surfa runt på andra nyhetssajter och har mejlkontakt med ett par kollegor. Ber en av dem göra en första text till webben. Vi vet nästan ingenting. Vi vet inte att det är ett mord. Vi vet inte hur det har hänt. Vi vet inte mer än att en kvinna har hittats död i skogen.

Än så länge har vi ingen aning vad det här kommer att innebära. Att det här blir starten på månader av intensiv nyhetsrapportering, övertid, jobbiga telefonsamtal, svåra diskussioner och hundratals beslut. I vågor över nästan fyra månader. Varje gång ytterligare en pusselbit dyker upp vandrar tempot samma väg. Upp, upp, upp.

”För bakom de stora svarta rubrikerna och bilderna så är vi också människor. När vi tvingas ta tuffa journalistiska beslut så är alltid människorna med oss. Och det slår oss titt som tätt.”

Det är alltid speciellt att rapportera om tunga händelser som mord, bränder och trafikolyckor. Men den här gången känns det speciellt redan från början. För det här är inte en uppgörelse mellan kriminella, en tragisk trafikolycka eller en elledning som orsakat en förödande brand. Här handlar det om att en människa valt att ta en annan människas liv. På en plats där många i Ulricehamn rör sig och ser som sin egen, ser som trygg.

Det gör att vi, samtidigt som vi inte vill skapa oro med vår rapportering, har ett ansvar att sprida korrekt information och bidra till ett ändrat beteende om polisen anser att det behövs. Så är det i det här fallet.

Hela tiden finns den 59-åriga kvinnan med oss. Vi försöker att mänskliggöra henne. Att hon inte bara ska kommas ihåg som ”mordoffret”. Att bilden av henne ska vara mer respektfull och innehållsrik än så. Men, i de försöken får vi också respektera att närstående och vänner inte vill prata med oss. Och att deras val styr oss och inte tvärtom.

Under mina år som journalist har jag flera gånger fått frågor och kommentarer om mitt yrkesval. Den vanligaste fördomen är att ”vi älskar när det händer tragiska saker” och att vi ”bara vill grotta ner oss i elände”.

Och visst, det går inte att sticka under stol med att adrenalinet flödar när en händelse som mordet på Lassalyckan inträffar. Vi går igång. Rutinen slår till. Vi skriver som aldrig förr, vi struntar i rasten, vi diskuterar vinklar och mitt i all tragik är redaktionen ett väloljat maskineri där alla har sin roll. Uppgifterna går av bara farten och vi glömmer klockan samtidigt som vi har ett extra öga på varandra och luftar våra känslor mycket mer än vanligt.

”Mycket känns bättre men tragiken går inte att trycka undan.”

För bakom de stora svarta rubrikerna och bilderna så är vi också människor. När vi tvingas ta tuffa journalistiska beslut så är alltid människorna med oss. Och det slår oss titt som tätt. När vi promenerar mot bilen en mörk kväll. När vi är ute och springer och hejar extra tidigt för att inte skrämma upp andra motionärer. När vi hör oron i den vanligtvis coola och skämtsamma polisens röst. När vi ser dimmiga bilder över den mörka skogen. Och när allt får sin upplösning.

Dagen när resultatet av dna-träffen och gärningsmannens val att avsluta sitt liv blev känt klättrade tempot spikrakt upp igen. Jag pratade med en lättad Tomas Stakeberg Jansson, lokalpolisområdeschef, om deras lyckade toppsningsinsats, och han satte ord på det vi alla känt i flera månader.

– Det känns fantastiskt bra men samtidigt finns det så ofantligt mycket tragik i detta och det är svårt att släppa. Två familjer och två förluster. Det bär man med sig, sade han då.

Ett år har gått sedan dagen som skakade Ulricehamn. Mycket känns bättre men tragiken går inte att trycka undan. Den bär vi alltid med oss.

Annons
Annons
Annons
Annons