Annons

Anna Claesson: Anna Claesson: I den lilla staden är världen närmare

En smått otrolig scen. Lördagskväll i Göteborg i goda vänners lag. Ett gäng kompisar och jag umgås över några glas bubbel. En diskussion om medias roll blossar upp. Och det är här det otroliga kommer in.
Anna ClaessonSkicka e-post
Krönika • Publicerad 21 januari 2020
Detta är en personligt skriven text i Ulricehamns Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Pernilla Rudenwall

Ögonbrynen åker upp i högsta läget under diskussionen när min kompis Pelle plötsligt berättar att han läser Ulricehamns Tidning på nätet varje dag. Trots att han är uppväxt, och bor i Göteborg och inte har någon annan koppling till Ulricehamn än att jag jobbar här. Jag tror inte ens att han har besökt Åsundens pärla annat än swishat förbi på motorvägen.

Så varför i hela fridens namn läser han UT?

Annons

”För att ni brukar koppla era nyheter till dem som faktiskt drabbas, och det engagerar på en mänsklig nivå. Jag kom på mig själv att bli uppeldad över en nyhet om en förskola – i Ulricehamn. Och jag har inte ens barn. Så känner jag inte när jag läser GP där allt blir på en större nivå och inte lika personligt.”

Det här kanske låter påhittat. Till och med som helt oförblommerat och opassande skryt och skrävel. Men, det är inte dit jag vill komma. Målet är inte att sitta här och slå mig för bröstet. Men Pelles ord kickade igång något i tanken. Funderingar kring småstaden kontra den lite större. Hur det kommer sig att något i Ulricehamn framstår som engagerande?

Jag tror att storleken har betydelse. Att företeelser i den lilla staden har en förmåga att just engagera. Allt kommer lite närmare. Vägarna är kortare. Kontaktytorna större. Det som händer känns på ett annat vis för du ser nästan direkt vem eller vilka som är drabbade. Inte helt sällan är det människor som är lika dig, som lever som du gör. Som du kanske känner eller känner till. Då känns det på ett annat sätt. Människor engagerar människor.

Just engagemanget och människorna är tjusningen med att jobba på en lokaltidning – men också utmaningen med det. Här har vi chansen att skriva något som engagerar när ulricehamnare själva ställer upp och berättar eller ryter ifrån. Men vi måste också vara extra försiktiga vid vissa publiceringar. Här är människor lättare att identifiera och en publicitetsskada kan snabbt bli stor.

Och även om det kan raljeras över att ”ingenting händer i småstäder” så vet jag att det inte stämmer. Här debatteras om kommunen ska lägga pengar på blöjor, här sörjs en musikfestival som gick i graven, och här gick man samman för att säkra tryggheten efter ett oförklarligt mord. Även den lilla staden rymmer en hel värld. Och den känns mer.

VECKANS:

Mest spännande: Serien Kalifat på SVT. Fantastisk samtidsthriller om svenskar som krigar för IS och radikalisering i Sverige – berättat på ett högst personligt och gripande plan.

Deppigaste: Vädret. Regn och moln. Och moln och regn.

Annons
Annons
Annons
Annons