Anna Claesson: Anna Claesson: Du vet aldrig vad som pågår bakom grannens dörr
Det började med en soppåse i korridoren utanför våra lägenheter. När jag kom hem från jobbet samma kväll hade det vuxit. Tre stora kassar med diverse skräp i. Jag tänkte att grannen (vi kan kalla honom Gunnar) gjorde som många andra i januari – en rensning när det nya året börjar. Ut med det gamla och så vidare.
Men, morgonen efter var antalet kassar dubblade igen och hade fått sällskap av lösa prylar. Skulle han flytta? På kvällen stod kassar och säckar i långa rader, staplade på varandra. Alla fyllda med allsköns skräp. Dagen efter var skräpsamlingen så stor att jag knappt kunde öppna min ytterdörr. Trasiga datorer, ett tjugotal skeva paraplyer, gamla tidningar, handdukar, lampor, skor. Hur har allt ens kunnat få plats i hans lilla lägenhet?
När jag kom hem i sällskap av min granne Johan samma kväll satt Gunnar på golvet i korridoren. Omgiven av det som för mig var säckar och trasiga lådor med skräp. För honom ett helt liv. Något han inte kunde göra sig av med. Vi började prata med Gunnar. En förtvivlad man kort sagt. Förtvivlad för att han fått hjälp med sitt maniska samlande, men som gjorde allt han kunde för att komma undan hjälpen.
– De bara slänger allt. Tittar inte ens. Frågar inte om jag vill ha kvar det. Bara tar sakerna ifrån mig, sa Gunnar uppgivet där han satt framför en kasse med trådslitna, smutsiga badlakan.
– Men är det inte ganska bra att de hjälper dig, att du får lite plats? försökte vi.
Och jo, Gunnar kunde väl se fördelarna med det också. Men han försökte ändå gömma undan så mycket han kunde från rensarnas snabba händer.
Vi fortsatte prata. En udda liten trio mellan svarta sopsäckar och bröte en onsdagskväll. Gunnar berättade. Vi försökte förstå. Att när han mår dåligt så släpper han bara saker omkring sig. Att han nog haft ett ha-begär utöver det vanliga. Att hans saker är en trygghet. Att han mått så dåligt att han inte orkat ta tag i det. Att han inte förstår vart allt kommit ifrån.
Ett möte som drabbade mig mitt emellan mikrovågsugnar, skrivbordslampor och högar av dagstidningar. Drabbande för att han ändå öppnade upp och berättade. Att han försöker må bättre. Och för insikten att du inte har en aning om vad som pågår bakom någon annans dörr. Trots att den ligger bara några meter från din egen.
VECKANS:
Roligaste: Serien Derry girls som finns på Netflix. Fick hela Irland att stanna upp när den sändes där – och jag förstår varför. Gapskratt garanterat.
Undran: Blir det lika stor publiksuccé på världscupen som sist? Jag håller tummarna.
