Anders Rosenberg: Anders Rosenberg: En groda är aldrig fel
Men det började en stressig dag för länge sedan. Tre barn skulle till skolan med allt vad det innebär av opackade gympapåsar, ej underskrivna lappar och utflyktsväskor utan fika.
Sur var jag. Och då ska tydligen barnen också vara det. Men när jag stod där och försökte knäppa en knapp på den minstes kläder råkade jag säga:
– Nej, en knäpp pappa kan knappast knäppa knappen.
Barnen tittade på mig. Sedan började vi alla skratta. Åt inget annat än att orden lät roliga. Sedan hade vi roligt hela vägen till skolan genom att försöka komma på andra tokiga ramsor.
Ända sedan dess har jag försökt använda språket för att muntra upp jobbiga situationer med barnen. Det fungerar oväntat ofta.
Fast egentligen är det ju barnen själva som är experter när det gäller roliga ramsor och glada grodor.
– Gå och kissa åt mig. Jag har inte tid.
– Jag behöver lite saftkraft.
– Vilket färg har färjan.
Om man ser en katt på kvällen så har snart katten vatten i hatten på natten.
En dag i somras pratade vi om frukt och bär i trädgården. Då undrade en av dem om vi skulle gå till köttfärsträdet.
Jaha. Körsbärsträdet.
Eller när jag sa till den minste att jag skulle baka croissanter.
– Va, ska du baka kalsonger?
Av någon anledning har även sportjournalister och politiker gjort sig kända i den här grenen.
– Arbetslösheten drabbar hårdast och tydligast den som blir utan jobb.
Sa Mona Sahlin verkligen så?
– Ett lågt röstdeltagande är en indikation på att färre människor går och röstar.
Så ska tydligen Dan Quayle ha sagt.
Vad politiker har gemensamt med barn kan vi låta vara osagt. Men min erfarenhet säger mig att de just nu borde omfamna grodan och dess upphovspersoner.
För är det något politikerna kan behöva dessa dagar så är det personer som medvetet eller omedvetet kläcker en groda och förlöser stämningen kring mötesbordet.
Då löser sig regeringsfrågan på ett kick.
En av mina egna favoriter är när när vi i somras jämförde vem som hade mest fräknar och någon som gick förbi undrade vem som hade fröknar på näsan.
Varmt var det också i somras. Vi var sena någonstans, jag hade glömt någonting och gjort något fel. Men då kliver tack och lov sjuåringen fram.
– Phu. Det är minst trettio grodor i bilen, säger han.
Och då känns allt genast mycket bättre.
En groda löser det mesta.
