Vart är idrotten på väg?
För de flesta låter det nog otroligt att det funnits ishockey hos fler föreningar än UIF och Nittorp. Men det spelades faktiskt seriespel i bygden på rinkar i Dalstorp, Marbäck, Vegby, Tvärred, Trädet och förmodligen någon till som jag glömt bort. Men i takt med att kraven skruvades upp på anläggning, utrustning, förening och spelare så blev det till slut ogörligt att fortsätta och hockeyn dog ut på lokal nivå. Förutom i Ulricehamn och Nittorp.
UIF och NIK hade B–lag men i och med att kraven fortsatte att öka, så blev det för dyrt att hålla i gång lag för avdankade seniorer eller yngre som inte ville satsa fullt ut och därför försvann till slut reservlagen också. I dag så är det seniorlag och två juniorlag som gäller.
För att ta sig till A–laget så börjar killarna träna hockey när de är ungefär sex år. Ett pass i veckan. Sedan ökas dosen ju äldre killarna blir. Som junior tränar man minst tre gånger i veckan och spelar en match. För en del så är det även träning med seniorer och dubbla matcher. Seniorerna har hockey sex dagar i veckan. Lördagarna är lediga.
Seriespelet är slut i februari och därefter (förhoppningsvis) kvalspel mot ettan, vilket kan hålla på till början april. Men även efter ett missat kval så tränar man åtminstone en bit in i mars innan det blir lite ledighet. Den nya säsongen börjar i maj och sedan rullar det på. Igen.
Tittar man på de spelartrupper som UIF och NIK hade vid säsongstarten så är det två saker som slår en - dels att det är så många egna spelare och dels att de är unga. För det är ett jätteglapp mellan veteranerna Daniel Elofsson och Jimmy Lund och resten av spelarna. Varför? Svaret är att vid cirka 25 års ålder så har de flesta insett att livet i rimlighetens namn måste vara något mer än bara ishockey från maj till april. Så efter att ha levt för sin hockey i nästan 20 år så tar det plötsligt slut och de rutinerade killarna med muskler och kalla blickar försvinner från isen.
Förvånande? Inte alls. Snarare beundransvärt att de hållit på så länge som de gjort. Frånsett någon enstaka spelare så har det alltid varit en ren hobbyverksamhet för ishockeyspelarna i våra lag och nästan alla har ett jobb att sköta vid sidan av ishockeyn. Visst finns det några som tjänar några tusenlappar mer än de andra i lagen men för merparten så är det i princip småpengar man får från klubbarna och som skall täcka förlorad inkomst, material och resor.
Men vad händer de kommande åren? Blir kraven mindre? Knappast troligt. Snarare tvärt om och frågan blir då vilka som kommer då att hålla på tills de är 25. När har det gått så långt att ingen längre orkar spela ishockey på seniornivå i näst lägsta divisionen? Vart är idrotten på väg?
***
Fotbollen är några år efter ishockeyn, men även där är utvecklingen på väg åt samma håll.
***
Spotify är ännu bättre än jag insett, trots att jag haft det ett par år. Nu har jag hittat rock?n rollens paradnummer framför alla andra – Tutti frutti. Med Swinging blue jeans. På tyska!
Det slår faktiskt Den gode, den onde och den fule, dubbad till samma språk.
***
Glöm inte Sven Zetterberg på Sporthotellet i kväll.
