Svärds sista strid är nu
Någonstans runt månadsskiftet oktober–november går en skiljelinje i Oskar Svärds tillvaro. För då är det dags för löjtnant Svärd att hänga undan uniformen och i stället bli skidåkaren Oskar Svärd. Båda rollerna finns förvisso med året runt men har den dominerande rollen ungefär ett halvår var.
– Jag jobbar på idrotts– och friskvårdsavdelningen här på Ing 2 i Eksjö och innebär att jag hjälper och stöttar de olika avdelningarna när det handlar om fysiska aktiviteter. Det kan innebära att hålla föreläsningar, ge praktiska råd om träning till några blivande Vasaloppsåkare eller arrangera orienteringstävlingar för något förband, säger Oskar.
Alltså ett arbete som Oskar kan styra upp efter eget önskemål, vilket också är ett krav för att han skall kunna göra sin elitsatsning på skidåkningen.
– Jag måste självfallet göra mitt jobb men har friheten att få till ett schema som funkar med min träning.
I nästa vecka är det alltså dags att lämna Göta ingenjörregemente och bli långloppsåkare i Försvarets SK/Team Coop. Ett byte som också innebär en flytt till Meråker i Norge, tvärs över gränsen från Åre i Jämtland. Där finns sambon Kari Eie och snö.
Men om det mesta är sig likt beträffande övergången till skidåkare, boende i Norge, så finns det ändå en stor skillnad jämfört med tidigare säsonger – Oskar har inte full koll på sin fysiska status.
– Jag har inte tränat på samma sätt som tidigare och det innebär att jag inte kan säga på vilken nivå jag befinner mig just nu.
Orsaken till det annorlunda upplägget är problemen med mycoplasma som Oskar drogs med senaste säsongen.
– Jag blev stressad av mina dåliga resultat och att inte veta varför träningen inte gav resultat. Sov dåligt, mådde inte bra och allt blev bara mer negativt.
Innan funderingarna på att lägga ner skidåkandet blev till allvar så fick Oskar provsvaren som visade vad han drabbats av.
– När jag lägger ner elitsatsningen så har jag hela tiden sagt att det skall vara efter en säsong där jag fått ut allt vad jag kan. Behöver inte betyda att jag måste ha vunnit exempelvis Vasaloppet utan bara att jag tränat bra och presterat max och det hade jag inte gjort förra säsongen.
Därför blev det en fortsättning men med ett annat träningsupplägg. Maj och juni blev träningen inriktad mot annat än skidåkning, bland annat en Vätternrunda. Sedan kom lusten för skidåkandet tillbaka.
– Jag tog det väldigt lugnt de första månaderna. Tränade visserligen en hel del men aldrig så att jag pressade kroppen till max. Tidigare så har jag varit i superform under juli – augusti för att sedan krascha. I år skall jag inte bränna krutet tidigt utan komma i form senare och det kan jag göra eftersom första viktiga loppet – Jizerská Padesátka – är i början av januari.
Men om du inte har använt det här träningsupplägget tidigare – hur vet du att det kommer att fungera?
– Om jag inte hade trott att jag kan vara med där uppe så hade jag aldrig satsat.
Hur känns det så här långt?
– Vi var på träningsläger i Ramsau förra veckan och då var det första gången sedan i våras som det kändes riktigt bra. Skulle jag tävla mot mig själv i den form jag hade i våras så hade dagens Oskar vunnit lätt.
På måndag är du alltså skidåkare igen?
– Inte riktigt. Jag och brorsan Martin skall se Elfsborg–Malmö på Borås arena på måndag, så jag åker till Norge på tisdag.
Onödig fråga – du hejar alltså på Elfsborg?
– Tyvärr inte. Jag blev MFF–are i tidiga år och har hållit kvar detta genom åren.
den kommande säsongen: Första tävlingen blir tio kilometer i Bruksvallarna i november men det är Ski Classics som är det primära och där två lopp sticker ut framför de andra – Marcialonga och Vasaloppet. Båda är riktigt långa (70 respektive 90 kilometer) och kräver att man är i form och har bra skidor. Vasan är ju på hemmaplan och det största man kan vinna. När det gäller Marcialonga så är det avslutningen med den långa uppförsbacken som gör loppet lite speciellt.
stakåkning: Just nu lutar det åt att jag kommer att köra stakåkning på Vasaloppet. Det är ju inget man bara bestämmer kvällen före tävlingen utan det krävs att man har det med tidigt i träningen. Nu innebär det inte direkt något revolutionerande nytt upplägg eftersom det alltid ingått i min träning – bara att det nu blir lite mer på bekostnad av diagonalåkningen.
livet efter skidåkningen: Inget som jag vet exakt hur det blir. Inte ens när. Jag har väl insett under ett par år nu att det kommer att ta slut en dag men just nu tar jag ett år i taget och beslutar efter årets säsong om det blir någon fortsättning eller inte. Vad som väntar sedan kan jag ärligt säga att jag inte vet. Det här jobbet jag har är oerhört stimulerande och roligt. Samtidigt så kommer jag säkert att vilja fortsätta jobba med skidor i någon form. Jag både hoppas och tror att när jag tagit beslutet om att sluta så står det också klart vad jag skall fortsätta jobba med.
