Ställer ut sina 40 år i vita spår

– Den där mössan lockade Dalstorps IF mig med när de ville att jag skulle börja köra för dem 1972. Den har hängt med sedan dess, jag har haft på mig den i alla 40 loppen, säger Kjell Martinsson och pekar på en orange och marinblå toppluva på en vägg inne i Glasets hus utställningssal.

På den motsatta väggen finns bilder från samtliga hans lopp. Och trots att övrig utrustning och även Kjell Martinssons yttre har förändrats en del sedan 1973, finns toppluvan med på varenda bild.

– Det har ju blivit en kul grej. De senaste 20 åren har jag inte haft någon annan tanke än att ha den. Men den är lite slapp i resåren kan jag tala om för dig.

Att en gång i livet ta sig de nio milen mellan Berga by i Sälen och målbanderollen i Mora är ett realistiskt mål för många. Att som Kjell Martinsson göra det 40 gånger – och dessutom i rad – är något helt annat.

Hur har du lyckats hålla dig frisk alla åren?

– Det vet jag inte. Jag kan väl erkänna att jag kört lite förkyld någon gång. Och det är klart, en vecka innan har man väl varit lite krasslig. Men jag aktar mig inte för att bli sjuk, nej för fasen. Jag har barnbarn och det vet du ju hur det är. Skulle man gå och tänka på det, där är ju då man skulle bli sjuk.

Utställningen i Glasets hus var långt i från en självklarhet. Kjell Martinsson fick övertalas och han verkar inte tycka att prestationen är så mycket att stoltsera med.

Men när han står och ser de 40 nummerlapparna och lika många bilderna, erkänner han att det känns lite speciellt ändå.

– Det är ju mängden, att det har fungerat i alla år. Och när jag satt och gjorde i ordning det här och insåg vilken tid det tog. Då tänkte man ju också på vilken tid man lagt på att åka.

När han korsade mållinjen i fjol blev han en av blott 182 åkare som genomfört 40 Vasalopp eller mer.

Om det blir en satsning mot 50 lopp och en ännu mer exklusiv klubb vågar inte Kjell Martinsson svara på.

– Nej, det var tveksamt redan i år. Men jag är rädd för att det blir mer. Sen kan det ju hända något, att man bryter eller så, då är det ju ett lämpligt tillfälle att sluta. Man får ta år för år.

Kjell Martinsson fyller 65 i april och har i dagarna gått i pension från den plaströrsfabrik som han har arbetat på ännu längre än han har åkt Vasaloppet. Han tränar alltjämt fyra till fem gånger i veckan och är i jämförelse med de flesta andra nyblivna pensionärer i oförskämt god fysiskt form.

Ändå har han lite svårt att acceptera att kroppen inte är lika stark som förr.

– Fram till 55 tyckte jag att jag höll i hop det någorlunda bra. Men de sista åren har jag blivit så dålig. Jag har åkt på över sex timmar tre år i rad nu. Innan dess hade jag inte gjort det sedan första året, 1973. Förra året åkte jag ur startgrupp fyra med en minuts marginal. Och nu klarar jag inte att seeda mig upp.

Han tystnar en liten stund.

– Man har nog alltid varit lite tävlingsmänniska. Och det sitter väl i än i dag.

Så när Kjell Martinsson om drygt tre veckor ställer sig på startlinjen i Berga by är det för 41:a men förmodligen inte sista gången.