Ridklubben vädjar om hjälp
På måndag ska klubben ha ett möte med kommunen, där man bland annat ska diskutera vad som händer när nya riksvägen byggs, men där även frågor om klubbens ekonomiska läge samt utvecklingen av anläggningen kan komma upp.
– Vi kommer att ha en förutsättningslös diskussion med kommunen. Vi har under en längre tid kämpat med ett ekonomiskt svårt läge. Lågkonjunkturen har inte gjort det bättre, folk har valt sina fritidsintressen med större omsorg, säger Christina Lindman.
Som alltså betonar att de inte har några konkreta önskemål utan bara ska redogöra för sitt svåra läge.
Christina Lindman säger att de samtidigt arbetar på andra sätt att få in pengar, bland annat ett projekt med utåtriktad verksamhet.
Som ett led i att hantera situationen har en grupp bildats för att arbeta med utvecklingen av klubbens anläggning i Ubbarp, som klubben äger och driver själva. Ridhuset byggdes 1985 och det har i princip inte renoverats eller restaurerats sedan dess och det är problem med bland annat mögel och för små utrymmen.
Det här året fick klubben ett så kallat extra driftsbidrag från kommunen men bland annat Lillemor Tapper som är med i gruppen tycker inte det räcker. Hon anser att något mer drastiskt måste göras, annars kanske inte klubben kan leva kvar så länge till.
– Vi måste samla ihop oss och gå igenom hur vi ska lägga fram det här för kommunen, vi måste få hjälp för att klubben ska finnas kvar, det gör den inte länge till om det fortgår så här, säger Lillemor Tapper.
Problemet enligt Lillemor Tapper är att klubbens nuvarande anläggning inte räcker för att arrangera stora tävlingar, vilket är ett viktigt sätt att dra in pengar. Och klubbens nuvarande ekonomi räcker inte för några investeringar.
– Vi måste ha mera fart i vår ridklubb, vi måste få fart på det här, få till stånd ett nytt ridhus.
Även Maria Carlsson är med i gruppen och hon är också bekymrad över läget.
– Vi behöver pengar, så enkelt är det. Det är det största problemet. Vi vet inte hur länge vi orkar.
Hon tror att klubben kommer tappa medlemmar om inget görs och bördan är stor på de som orkar engagera sig.
– Som jag känner det är det nästan så jag tackar för mig. Jag orkar inte mer. Man lägger ner mycket tid men till slut blir vi utbrända.
