Rapport från spåret under ultraloppet: ”Det är tävlingens framgångsrecept”

I centrala Ulricehamn öser regnet ner i den kalla och hårda vinden. Vid rondellen upp mot Lassalyckan blandas skyfallet med snö. Några hundra meter längre upp är det bara vita flingor som faller från himlen.

Klockan är strax efter sju på morgonen. Funktionären från Ulricehamns triatleter hälsar välkommen och frågar om jag är taggad. ”Ska jag ljuga?” hinner jag tänka innan jag diplomatiskt svarar att snö är bättre än regn.

Tävlingen U3 backyard har sedan den första upplagan för fem år sedan bara vuxit och vuxit. I år hade 129 löpare anmält sig – jag var en av dem. Anledningen var enkel: Vad är det som lockar med att springa 6,7 kilometer med start varje timma i ett halvt dygn? Bästa sättet att ta reda på det är att göra det själv.

Väl inne i tryggheten och värmen i boulehallen hann jag fråga mig själv: ”vad f*n gör jag här?”.

Vart jag än vände mig om såg jag – vad som åtminstone i mitt huvud såg ut som – OS-aktuell löpare efter OS-aktuell löpare.

En halvtimma kvar till start. Gemenskapen i rummet är tydlig, stämningen avslappnad. Folk känner varandra sedan tidigare, snackar taktik, om deras barns lagidrotter och kostupplägg. En mintdoft sprider sig när jag ser en man smörja in vaderna med en bekant kräm.

Medan det blandas diverse ”häxdrycker” som ska ge energi under loppet ångrar jag att jag inte köpt en skaljacka...

Tre minuter kvar till start – tutan ljuder. En minut kvar – snön piskar i ansiktet. Tutan ljuder igen – loppet är igång.

Någon tokrusning bjuds det inte på över den numera asfaltsbeklädda stadion. När den 115 löpare (några kom inte till start) stora gruppen kommer till Hannas backe går tempot ner och vi promenerar upp. Skönt, hinner jag tänka och njuter av det lugna tempot.

Vädret däremot är allt annat än optimalt. Slasken tränger snabbt igenom skorna. När förhållandena är som allra tuffast så är spåren fyllda av – leenden. Även i mitt ansikte.

Vid bevakningen av de tidigare upplagorna har den sociala aspekten av loppet hyllats. Och det är den som lockar löpare till start – både lokala och långväga besökare. Mellantider och sluttider är inte det intressanta.

Under de tre första varven hinner jag snacka med en utflyttad Lundabo från Stockholm, två löpare från Västkusten (Göteborg och Lindome) och ytterligare en stockholmare. Loppet i Ulricehamn når bredare än den nischade målgruppen vid de första upplagorna.

Det pissiga vädret? ”Det är bara att älska läget. Vi kommer åtminstone minnas den här dagen”, sa göteborgaren som jag aldrig tog namnet på – men jag minns att han hade en neongul mössa.

Alla svarar samma sak vad gäller anledningen till att de anmälde sig – de hade hört talas om konceptet, ville testa det och hyllade det sociala elementet.

Runda efter runda, depåstopp efter depåstopp snackas det målsättningar (antal löpta timmar), kostupplägg och den fysiska statusen.

Känslan är verkligen att vi löpare tar oss an tävlingen gemensamt – trots våra fysiska olikheter.

Klockan närmar sig nu 12. Fyra starter är avklarade. Visst skriker låren ”vad håller du på med?”, men mentalt går det dock att blocka bort smärtan.

Halvvägs in på det första varvet under den femte timman ska istället magen sätta stopp för mig. Varje löpsteg är en plåga i tarmarnas nedre regioner – ett härligt tillfälle att drabbas av löparmage för första gången i livet.

Handduken får kastas in efter drygt tre mils löpning, en rejäl förbättring av det tidigare personbästat på tolv kilometer.

För en traditionell lagidrottare som mig har konditionsidrott och ”ensamidrotter” varit något totalt främmande.

U3:s backyard visar att vi inte är ensamma i spåret – det finns tävlingsformer där vi kan kännas som ett lag med ett gemensamt mål.

I mina ögon är det framgångsreceptet i konceptet med en backyard.