Jonas Emtervall: Jonas Emtervall: Sporten som är helt jämställd
Det är så klart inte i första hand Ulricehamns Tidnings förtjänst att världscupen på Lassalyckan på nytt ser ut att bli en enorm publiksuccé. Men klart är att det händer något även med oss cyniska tidningsrävar under en vecka av stegrande förväntningar och stämningsuppbyggande. Det är helt enkelt förbannat roligt att jobba just nu.
I UT:s olika sportartiklar– i världscupbilagan och tidningarna den senaste veckan – noterar jag att en större andel än normalt handlar om kvinnor.
Det är ingen slump. Längdskidåkning är nämligen en i princip helt jämställd sport. Som vit man i den yngre medelåldern ska man passa sig för att leverera den typen av sanningar, men tittar vi på fakta är prispengarna i världscupcirkusen till att börja med helt identiska för kvinnor och män.
Mest pengar i vinter har en kvinna – Ingvild Flugstad Östberg – tjänat. Hon har dragit in drygt en miljon kronor bara i prispengar. Norske kollegan Johannes Hösflot Kläbo är mest inkomstbringande av herrarna och ligger strax under miljonen.
Även när det gäller sponsorer är det jämställt. I Sverige har Charlotte Kalla länge varit den längdskidåkare som haft det högsta marknadsvärdet. Och det är givetvis helt rimligt med tanke på hennes meriter.
Men byt för ett ögonblick sport till fotboll. Lotta Schelin, som nyss avslutade sin karriär, har vunnit Champions league-finaler med Lyon och varit i OS-final med landslaget. Men är det någon som inbillar sig att hon har ett lika välfyllt bankkonto som exempelvis en blågul bänkspelare som John Guidetti eller för den delen vår egen Marcus Rohdén, som tillbringar sin tid i den italienska andraligan?
I vårt västra grannland har Marit Björgen och Therese Johaug länge varit de största skidstjärnorna. Och de har inte behövt ta till Petter Northug-metoder vid sidan av skidåkningen för att nå fram till publiken i tv-sofforna.
Just nu har längdskidåkningen snarare ett omvänt jämställdhetsproblem. För tittar man på dagens startlistor är det betydligt mer profil- och stjärntätt på damsidan. Inte minst när det gäller Sveriges deltagare.
Sedan Petter Northug, Marcus Hellner och Johan Olsson slutade tycker jag att herrsidan har blivit lite jämngrå utan de där riktiga profilerna och duellerna. Nämnde Kläbo har potential att bli en ny guldgosse, men vi behöver snart få fram ett nytt svenskt hopp också.
Kan Viktor Thorn axla den manteln? Inte omöjligt, utvecklingen pekar i alla fall i rätt riktning. Men de ihållande ryggproblemen oroar en smula, särskilt med tanke på att UIF-åkaren inte är mer än 22 år.
Jag ska avsluta med lite gnäll. Just med tanke på damernas höga status inom längdskidåkningen var det snudd på tjänstefel att Sverige skickade en så svag uppställning till invigningen på Stora torget i torsdags.
För medan hela den norska truppen, inklusive en pratglad och superproffsig Therese Johaug, fanns på plats, och USA frontades av lika charmiga Jessica Diggins, var Sveriges gäng faktiskt ett B-lag.
Hanna Falk och Viktor Thorn är helt naturligt populära i Ulricehamn och ska så klart både höras och hyllas. Men var fanns stjärnorna Charlotte Kalla och Ebba Andersson?
Det var ungefär likadant 2017, så där får landslagsledningen en rejäl bakläxa.
Den svenska stjärnbristen förtog ändå inte känslan av att hela staden och kommunen har längtat efter det här ögonblicket i två års tid.
Världscupen är tillbaka. Passa på att njuta – för underbart är kort.