Jonas Emtervall: Jonas Emtervall: En krönika att spika upp på väggen
Att tränare vägrar dela ut UT-märkta betyg till de tre bästa spelarna i laget efter match, förekommer förvisso. Men normalt sett brukar det bara hända ett par gånger per år – sammantaget i alla sporter och lag UT bevakar.
Att Nittorps tränare Mats Claesson och UIF:s dito Henrik Sahlin båda har gjort det under säsongsinledningen i hockeytvåan säger en del om hur illa det har sett ut på isen.
I Nittorps fall känns det ändå inte som att supportrarna behöver ligga och vrida sig i sömnlöshet om nätterna. Samtliga fyra motståndare hittills ligger i toppen av en visserligen tidig men ändå inte missvisande tabell. Och det är bara i mötet med Gislaved som NIK har varit långt ifrån poäng.
Känslan är också att nykomlingen kommer att bli bättre i takt med att skadade och sjuka spelare kommer tillbaka och hinner träna sig i form.
Isproblem gjorde att Nittorp fick stå över i söndags och nu har laget haft en full vecka att ladda till derbyt. Och personligen håller jag bortalaget som klar favorit i onsdagens prestigemöte i Lassarinken.
För – och den här krönikan kan med fördel spikas upp på väggen i omklädningsrummet för att ge extra motivation – så dåligt som UIF har presterat under inledningen av serien är det svårt att se hur laget överhuvudtaget ska kunna börja vinna ishockeymatcher. Oavsett motstånd.
”Det är inte lätt att skapa ett slagkraftigt lag mitt i en generationsväxling och med en väldigt begränsad budget att arbeta med, men det är samtidigt ett faktum att det svartgula gänget på bara ett och ett halvt år har utarmats på i princip all offensiv spets”
Jag var själv en av de knappt 200 som led sig igenom förra veckans möte med Stenungsund. Rapporterna från premiären mot Hisingen vittnar om att det var i princip lika illa då.
Och när UIF-spelarna skulle studsa tillbaka, visa karaktär, jävlar anamma och klubbhjärta – ja, då åkte man till Kungälv och fick stryk med 9–0.
”Det blev i alla fall inte tvåsiffrigt”, konstaterade en kollega vid redaktionens morgonmöte på måndagen. Nej, det blev inte det. Den här gången. Men det kan mycket väl bli det framöver om inte något händer.
Ett begränsat hockeylag – det gäller för den delen även andra lagsporter – kan med disciplin och hårt kollektivt arbete ändå nå resultat. Omvänt kan ett talangfullt gäng med något sviktande arbetsmoral också klara sig hyggligt. Men när både kompetens och karaktär lämnar mycket i övrigt att önska, då är man riktigt illa ute. Precis som i fallet UIF just nu.
Det laget kan ta med sig från Kungälv är att det bara blev sex utvisningsminuter. Även boxplayspelet är en liten ljusglimt totalt sett. UIF har bara släppt in ett mål på drygt 42 minuter i numerärt underläge.
Å andra sidan har det inte blivit något mål framåt på 26 minuter med en man mer på isen. Överhuvudtaget är målskyttet lagets stora akilleshäl. Gör man bara drygt ett mål per match i snitt är det svårt att vinna matcher i fotboll. I hockey är det snudd på omöjligt.
Ännu värre är att det är svårt att se varifrån målen ska börja komma. UIF:s anfallsbesättning består till stora delar av juniorer och förstaårsseniorer, som man inte kan kräva ska börja göra mål på beställning i division 2.
Det är inte lätt att skapa ett slagkraftigt lag mitt i en generationsväxling och med en väldigt begränsad budget att arbeta med, men det är samtidigt ett faktum att det svartgula gänget på bara ett och ett halvt år har utarmats på i princip all offensiv spets. Fyra av de fem bästa poängplockarna från i fjol har försvunnit och av de tio som gjorde flest poäng under 2017–2018 finns inte någon kvar i UIF. Inte någon.
Anton Germo är en pålitlig poängproducent och kommer tillsammans med lagkaptenen Gabriel Klippinge att få dra ett oerhört tungt lass i vinter. Men fler måste kliva fram och ta stora utvecklingssteg.
Annars kommer säsongen oundvikligen att sluta med negativt kvalspel. Och väl där skulle jag inte våga sätta besparingarna på en lycklig utgång.
