Jonas Emtervall: Jonas Emtervall: Allt hänger inte på Ulricehamn

Att sprint aktualiseras är egentligen ingen överraskning. Hemmaklubben UIF har på senare år i första hand fått fram och rekryterat vassa sprintåkare. Förutom Hanna Falk och Viktor Thorn lär en åkare som Johanna Hagström, sexa i U23-VM-sprinten för en vecka sedan, vara högaktuell för att få tävla på hemmaplan då.

Johan Falk är en försiktig och klok general. Han sätter inte familjeintressena före världscupens möjligheter att göra ett bra arrangemang och få tillräckligt med intäkter.

Men jag är ganska övertygad om att man till 2021 kommer att få till en lösning med någon extra läktare inne på stadion, så att man i alla fall kan tränga ihop ungefär 15 000 åskådare runt en 1,5 kilometer lång sprintbana. Kan man sedan locka runt 30 000 till ett distanslopp i klassisk stil matchar man årets publiksiffror.

Sprintbanan är godkänd för fristil och den som säger att den är för lätt kuperingsmässigt kan ta sig en titt på banor som Dresden, Davos och till och med VM-banan i Seefeld. Lassalyckan håller absolut måttet.

Jag är också säker på att arrangemanget kommer att hålla måttet även om två år. Även i år var det fantastiskt att se de 800 funktionärerna som under långa arbetspass står, går, bär och fryser helt ideellt.

En del av volontärerna gjorde det för att dra in pengar till sin egen klubb, andra bara för att man ville vara delaktiga och bidra till det häftigaste som någonsin har hänt Ulricehamn.

Men allt detta arbete är förgäves om inte produkten är tillräckligt attraktiv. Och även om skidintresset är omvittnat stort i våra trakter, är det inget man kan ta för givet för alltid.

Vi har i dag starka affischnamn på damsidan i Charlotte Kalla, Stina Nilsson, Ebba Andersson och vår egen Hanna Falk. Underifrån fyller bland annat superlöftet Frida Karlsson på.

Men för att de ska fortsätta vara folkkära profiler räcker det inte att göra framträdanden i SVT:s Vinterstudion. Många ulricehamnare var störda av att Norge och USA skickade sitt stjärngalleri till invigningen i torsdags, medan Svenska skidförbundet höll Charlotte Kalla och Ebba Andersson hemma.

Det fortsatte i samma stil under helgen. Medan Therese Johaug, Astrid Uhrenholdt Jacobsen och Jessica Diggins glatt minglade, samtalade och poserade på bilder tillsammans med vanliga dödliga i Hotell Bogesunds restaurang, satt den svenska truppen och tryckte uppe på Hotell Lassalyckan.

Proffsigheten gäller inte bara de nämnda damerna. När manliga världsåkare som Didrik Tönseth, Sjur Röthe, Simen Hegstad Krüger och Maurice Manificat får frågor av oss journalister svarar de hela tiden engagerat, fylligt och eftertänksamt. Klasskillnaden mot svenska motsvarigheter som Jens Burman och Viktor Thorn är faktiskt lika stor som i spåret.

Då är det ju ändå inte att så att svenskarna kan vara särskilt trötta på rampljuset. Svensk herrskidåkning är som många vet både profil- och resultatfattig just nu. SVT-experten Anders Blomquist gick i helgen så långt att han kallade den ett ”totalt mörker”, vilket åkarna själva reagerade starkt på.

Men saken är att Blomquist i princip har rätt. När den ende åkaren som idag har kapacitet för prispallen (Calle Halfvarsson) är 30 år och det bara finns en enda yngre åkare som ser ut att vara på väg mot den kapaciteten (Viktor Thorn) får man nog hålla med om det ”Blomman” länge tyckt – Svenska skidförbundet behöver omgående dra igång en riktad herr- och pojksatsning.

I lördagens distanslopp var inte bara sex norrmän och fem ryssar bättre än bäste svensk, utan även fem fransmän. Och estländska singelåkaren Karel Tammjärv, som vi porträtterade i UT inför tävlingarna, spöade alla svenskar utom just Viktor Thorn.

På junior- och U23-VM i Lahtis har det gått lika illa. Sverige har helt enkelt ingen återväxt på herrsidan.

2021 klarar säkert damerna att hålla uppe intresset för världscupen i Ulricehamn. Men för att tävlingarna ska bli folkfester även på sikt behöver alla lopp innehålla svenska hopp.

Annars kommer publiken att fortsätta gå hem innan herrtävlingarna börjar. Även om det inte snöar.