Anna Claesson: Anna Claesson: Kexchokladen pajade nästan intervjun med kungen
Jag tuggar och tuggar men inget händer. Pulsen stiger i takt med att kungen kommer närmare. Jag kan inte ens öppna munnen, den är full med choklad. En hel dags arbete åt skogen?
Vi backar bandet. Till några veckor före världscupen, till ryktena, till spekulationerna. Kommer kungen? UT:s Jonas Emtervall noterade att det fanns en lucka i den kungliga kalendern under världscuptävlingarna i Ulricehamn och publicerade detta. Hovet dementerade. Någon kunglig glans över Lassalyckan skulle det inte bli.
Men, kungen själv ville annorlunda. Han kunde helt enkelt inte låta bli när han såg folkfesten på tv under tävlingarnas första dag. I och med det beskedet var också målet utstakat för UT. Få en intervju med kungen. Före detta chefredaktörens order var tydlig. Gör allt för att få en kunga-intervju i UT. Och därmed började min jakt. En hel dag följde fotografen Sune Broman och jag efter monarken. Lyckades charma till oss en plats på ”fel sida stängslet” och fick ett första citat från en exalterad Carl XVI Gustaf. Men, jag ville ha mer. Hängde efter några timmar till. Försökte skapa kontakt genom en av personerna i världscuporganisationen. Det lät halvt lovande. Halvt hopplöst. För kungen var inte där officiellt och skulle inte ge intervjuer. Men vi hängde i. Iakttog honom på läktaren, försökte byta några ord under en promenad, blev lovade en pratstund under lunchen, väntade, väntade lite till och plötsligt var lunchen över och ingen intervju hade ordnats. Iakttog honom på läktaren igen. Försökte komma nära under en promenad. Blev återigen lovade en kort stund precis innan hemfärden mot slottet.
Dagen blev lång. Pauserna uteblev. Den enda maten jag hann snappa åt mig var en kexchoklad. Under eftermiddagen blev direktiven tydligare. Enda chansen till en kungaträff blir vid hotell Lassalyckan innan han ska åka hem. Min kontakt i organisationen fick ett par ord med kungens hovadjutant. Vänta vid hotellet. Sagt och gjort. Där stod vi, fotografen och jag. Och energin började tryta. Fick upp kexchokladen ur byxfickan och samtidigt en förmaning från fotografen: ”ska du verkligen äta nu – tänk om han kommer?”. Jag svarade att han säkert aldrig kommer iallafall och tryckte in en stor chokladbit i munnen.
Och då kommer kungen. Självklart. Monarken och hans följe närmar sig lika snabbt som den torra chokladbiten växer i munnen. Jag kan inte gärna spotta ut den precis där intervjun ska ske. Tugga, tugga, tugga. Pulsen skenar. Ska jag paja min enda chans till en intervju med Sveriges kändaste människa för att jag prompt skulle trycka i mig en chokladbit? Det verkar inte bättre. Tugga, tugga, tugga. Svälj. Andas. Le utan att visa de chokladtäckta tänderna.
– Hej! Ulricehamns Tidning här, har kungen ett par minuter till några frågor om hur dagen har varit?
(Hovadjutanten lutar sig fram och viskar till kungen: ”Lokaltidningen”)
– Jaha, ja, jo, okej då.
