Då, den 27 juni, var Wadek utmärglad och sjuk, led av både tuberkulos och vatten i lungsäcken. Nu, 86 år gammal, konstaterar Wadek att han haft tur och att det blivit bättre och bättre för varje dag.

– Jag är tacksam för vad Sverige och Röda Korset gjort för mig, säger han. Utan deras hjälp hade jag inte levat i dag.

När kriget bröt ut 1939 började det med ett tyskt angrepp på Polen. Det blev ett kort krig som de överlägsna tyska styrkorna vann efter några veckor.

Ockupationsmakten kunde dock inte härska obehindrat. En motståndsrörelse startade, och där var Wadek Slonawski, 17 år och mer man än pojke, en av dem som engagerade sig.

Det höll dock inte länge; i mars 1940 greps han och fördes till koncentrationslägret Grossrosen i sydvästra Tyskland.

– Jag var ung och naiv, konstaterar Wadek; jag visste inte riktigt vad jag gav mig in i. Det kändes mest som ett äventyr i motståndsrörelsen.

I lägret var det emellertid inte längre något spännande äventyr; här gällde det att överleva och kunna äta sig mätt.

– I tre och ett halvt år satt jag i det lägret, fortsätter Wadek. Jag arbetade i ett stenbrott. Bevakningen var oerhört hård. Inga kontakter tilläts, och kommunikation med omvärlden var utesluten. Varken pennor eller papper fanns i lägret, inga pengar, ingenting. Att rymma var fullständigt omöjligt.

Att tala om komfort är en omöjlighet. I 22 friluftsbaracker trängdes lägerfångarna ihop. Wadek säger att det som mest låg tre personer i varje säng, som var två meter lång och en meter bred.

Efter tiden i Grossrosen förflyttades Wadek till den superhemliga anläggningen Nordhausen, längre söderut i Tyskland. Även där handlade det om stenarbete.

Nordhausen bestod av ett omfattande tunnelsystem, flera kilometer långt och säkrat mot bombanfall.

Där tillverkade tyskarna torpeder.

Varken Wadek eller hans medfångar i närheten av hemligheterna. Deras arbete bestod i att utvidga tunnelsystemet i bergmassivet.

Emellertid hade kriget gått allt sämre för tyskarna, enligt Wadek för att Hitlers trupper drabbats hårt av den ryska vintern. Nu ryckte ryssarna fram på bred front, och tyskarna som fruktade en motståndsrörelse i Nordhausen skeppade iväg fångarna till dödslägret Bergen-Belsen.

– Det ryktades att tyskarna hade förgiftat vattnet där och att lägret skulle ta död på sig självt.

Förflyttningen i godsvagnar till detta läger tog en vecka, på grund av de allierades ständiga bombningar över Tyskland.

I slutet av februari kom Wadek och hans medfångar till lägret, där de under svåra umbäranden fick bli kvar tills de allierade under fransk ledning befriade dem i mitten av april 1945.

– Då var vi svårt medtagna, minns Wadek. Man orkade knappast ta sig in i baracken och folk dog som flugor. Det var en fruktansvärd stank som jag fortfarande kan känna.

Emellertid blev de överlevande befriade av Röda korset och en amerikansk räddningsorganisation.

– Jag hade tur, konstaterar Wadek. Tack vare en holländsk läkare kom jag med en båt till Sverige. Polska fångar skulle annars ha sänts till sitt sönderbombade och kommunistockuperade hemland. Där hade vi betraktats som desertörer. Ryssarna hade snabbt sänt hem sina landsmän.

5 000 befriade fångar kom till Sverige. Sjöresan från Lübeck till Malmö tog en vecka. Eftersom havet var minerat fick färden ske med stor försiktighet.

– I Malmö delades vi upp för olika destinationer, fortsätter Wadek. Varberg, Uddevalla och Göteborg var adresserna. Själv hamnade jag i Borås.

På grund av svår undernäring led Wadek av tuberkulos och vatten i lungsäcken. Det tog lång tid innan han blev återställd, främst på grund av bra vård på Sjö-Gunnarsbo.

– Jag hade tur som fick god kontakt med överläkaren Sigurd Backman, som såg till att jag fick arbete på Yllefabriken. Där arbetade jag i 13 år, innan jag började som bilförsäljare på olika företag i Ulricehamn och Kinnarp.

– Det har gått bättre och bättre för varje dag, summerar han sitt hittillsvarande liv. Jag har haft tur.

Wadek är mån om att så gott det går betala tillbaka för den hjälp och det stöd han fått.

Medlemskap i Röda korset är en självklarhet för honom, och han har ägnat mycken tid åt att hjälpa till att förbättra förhållandena i sitt gamla hemland.

Det har varit kontaktskapande verksamhet i Ulricehamns miljövänort Mikolajki och det har varit stöd av olika slag till barnhem i Polen. Dessutom har han gjort ett stort antal besök i skolor där han talat om sin och andra krigsoffers situation.

Någon bitterhet känner han inte.

– Jag var ett offer för omständigheterna. Det förekommer krig. Jag fick skylla mig själv att jag blev engagerad. Nu vill jag bara konstatera att jag fick en dålig start men att det successivt gått till det bättre.

– Nu, innan det är försent, vill jag tacka Sverige och Röda korset för att de tog hand om mig!