Nyheter

Tid för så mycket mer när arbetslivet är över

Han är ute och skottar snö, slänger en blick på fönstret och kommenterar adventsljusstaken som står där med ett litet leende och ”vi är ute i god tid i år”.
Nyheter • Publicerad 5 mars 2013
Claes Hagman tror på den personlige doktorn, men det är svårt att vara den i dag. Läkarbrist och tid med patienter är ett stort problem och fanns där i bakhuvudet när Claes till slut bestämde sig för att gå i pension. FOTO: Anette Westerlund
Claes Hagman tror på den personlige doktorn, men det är svårt att vara den i dag. Läkarbrist och tid med patienter är ett stort problem och fanns där i bakhuvudet när Claes till slut bestämde sig för att gå i pension. FOTO: Anette WesterlundFoto: 

Det är distriktsläkare Claes Hagmans första dag som pensionär. Hustrun Annika som också tackar för sig efter sina år som läkare, de senare på vårdcentralen i Dalum, står i köket och gör gröt. Hon har varit hos tandläkaren och inte ätit frukost förrän nu. När hon ätit färdigt ger hon sin man en puss i pannan och ger sig iväg ut på ärenden.

Paret träffades på läkarlinjen i Uppsala 1973 och har hållit ihop sedan dess. Både privat och i yrkeslivet.

Att ha en kollega i sin partner har varit värdefullt, tycker Claes. Barnen kanske inte alltid har uppskattat samtalsämnena vid middagsbordet, men i alla dessa möten med patienter har det ställts frågor, fötts tvivel och bubblat glädje under läkarrocken och det har inte kunnat delas med någon annan än just Annika, konstaterar han.

Att ställa diagnoser är som att lägga pussel vars resultat inte alltid blir positivt för patienten, men som kan ge en viss tillfredsställelse för den som till slut lyckas med uppgiften att ta reda på vad som är fel. Då är det skönt att närmaste arbetskompisen också råkar vara ens hustru.

Som liten flyttade Claes och hans familj många gånger. Det innebar en ständig ström av nya klasskompisar och Claes fick lära sig att springa snabbt och slå hårt.

Det senare har han inte haft någon som helst nytta av. Att kunna springa däremot, gav honom stor framgång i friidrottssammanhang. Och han ser ganska nöjd ut när han berättar, att han faktiskt vunnit i junior-SM 800 meter som medeldistanslöpare, knipit en finalplats i junior-EM. Ja, han har ganska många idrottstitlar som han är stolt över.

Han beskriver sig som en människa med utpräglad tävlingsinstinkt, som mattats av i takt med antalet födelsedagar. I vuxen ålder har han och hustrun kämpat sida vid sida på tävlingar som till exempel Vätternrundan.

Vilken grej förresten, ge sig på att cykla runt Vättern i mörker och kanske dåligt väder. Han minns att han fick lägga sig i ett dike och sova med hjälmen som kudde. Där låg han och hörde folks vurpor. Kroppar som slog i marken och svordomar. Det skulle han inte göra i dag. Man får ha respekt för livet.

För ett tag sedan fick han vara med om att sätta sig på andra sidan skrivbordet på vårdcentralen. Han hade fått diabetes typ 2 och grön starr. Det var en tröskel att kliva över. För den sida han suttit på tidigare har inneburit att han varit den friska och de som passerat genom hans dörr varit sjuka.

Men det positiva är att han har fått uppleva att de råd han gett sina patienter faktiskt funkar på riktigt. Så nu klarar han sig ganska bra med viss medicinering men främst genom att gå ner i vikt och motionera. Tyvärr har han inte hunnit med motionsbiten i den utsträckning han velat, men det ska förhoppningsvis bli bättre nu när han blir pensionär. Nu finns tiden som tidigare använts för att sitta på en vårdcentral och jobba.

1984 kom Claes och Annika till vårdcentralen i Ulricehamn. Då fanns det sjukhem, sjukstuga, långvård, en nattöppen jour som inte kom i skuggan av ett stort sjukhus i närheten. Och Claes blev snart chef. Därmed fick han i uppdrag att bestämma över en stor sjukvårdsapparat och flera äldre kollegor. Claes skakar på huvudet när han tänker på det. Det var en stor uppgift, som till slut blev alltför stor och inte särskilt rolig.

Vårdcentralen i Tranemo hade rykte om sig att ha svårt att rekrytera läkare och det fanns andra outforskade områden där som fick Claes tävlingsinstinkt att vakna. Kanske kunde det gå att vända? Och göra Tranemo till det där goda exemplet, som andra kunde jämföra sig med?

Och så byggdes den nya vägen till Tranemo och gjorde pendling möjlig. Nej, han kunde inte motstå denna utmaning och tog sig an arbetet i grannkommunen med liv och lust. Han lyser upp när han pratar om den nybyggaranda som präglade hans och medarbetarnas arbete där.

Kommunen ställde upp med datorer på äldreboendena, så att läkarna kunde göra sina ronder på plats och komma åt patienternas journaler.

Ingen ambulans fanns i närheten, vilket innebar att Claes kunde bli utlarmad av larmcentralen för att åka ut på olyckor. Han minns särskilt en gång när det skedde en olycka ganska nära Smålandsgränsen. Han och två sköterskor slängde in den akututrustning de hade att tillgå i en privat bil och kastade sig iväg. De hade lyckan att kunna åka efter en brandbil för att kunna köra så fort som möjligt. En annan personbil gick ut i vägen för att tränga undan Claes och hans eget räddningsteam. Claes börjar vifta med näven för att visa hur arg han var den gången.

En olycka i centrala Tranemo vid ett senare tillfälle, när en liten pojke blev l iggande i över en halvtimme i väntan på ambulans, blev startskottet för en insamlingskampanj till en akutbil som skulle kunna användas av vårdcentralen när olyckor inom närområdet inträffade. Lions ordnade lotterier och företag ställde upp med däck och annat som skulle göra bilen till vårdcentralens kännemärke. Det blev en succé.

Ja, den stämning som Claes kände i Tranemo den tiden, den gick nästan att ta på. Ropade man i Tranemo så hördes det i nästan hela kommunen, konstaterar han. Och det var häftigt att vara med om. Kanske det häftigaste under hans tjänstetid. Och till slut blev Tranemo det goda exemplet som Claes hade hoppats på från början. Fasta läkare och ett lågt antal sjukskrivna människor. Det var tider det.

Men allting ändrar sig och Claes är mycket kritisk mot det primärvårdssystem som härskat de senaste åren. Och han har varit bråkig. Han har protesterat mot det som satsats på utanpåverk istället för innehåll. Ska sjukvården bli bättre måste också mer resurser tillföras. Och det i form av fler läkare, anser han.

En ny logga, en ny färg, ett nytt namn. Förändrar det verkligen något i grunden? Blir det fler läkare som kan känna engagemang för sina patienter?

När den senaste förändringen kom på tal, bytet från Primärvård till Närhälsa som just nu håller på att genomföras, började han och Annika fundera på om det inte var dags att börja använda livet till något annat än att sitta på en vårdcentral om kvällarna. De har tre barnbarn, ett till på väg, en nybyggd stuga i Bohuslän som fortfarande saknar tapeter i några rum och så himla mycket annat de har lust att göra.

Och nu kommer både Claes och Annika att få tid över. Och frågan är om inte adventsljusstaken i fönstret står högst upp på att göra-listan. Eller nja, den kan få stå kvar. Det är snart jul igen.

Claes om...

? att vara doktor:

– Ett fantastiskt arbete som gett mig många positiva upplevelser och möten, och glädjen att kunna hjälpa många till bättre mående och hälsa. Det svåraste är de möten där man inte har haft möjlighet till vare sig bot eller tröst. Även de gånger min bedömning försenat behandling och diagnos har varit tunga att uppleva. Strävan för mig som för de flesta andra har varit att göra så mycket gott jag kunnat och så få fel som möjligt.

? åren i yrket:

– Jag har varit med på den tiden då doktorn varit en icke ifrågasatt auktoritet till att jobba i team och vara rådgivare till patienter och medarbetare.

? ett av alla fina minnen:

– Det måste ha varit förlossningen på vårdcentralen, på den tiden det var öppet dygnet runt. Jag blev väckt vid ett-tiden av en sköterska som sa att det stod ett par och ringde på som hävdade att de skulle föda barn. I trappan ner minns jag att jag tänkte ”var det övre eller under axel som skulle ut först?”

– Jag har alltid varit mer intresserad av idrottsskador och kirurgi, så den här kunskapen låg ganska långt bort. Men jag lutade mig mot min kusin som berättat om när han förlöste sin hustru hemma. Det gick så klart bra och jag skrev lite kaxigt på remissen till BB ”tacksam för eftervård”. Jag har träffat föräldrarna efter det och det är ett av guldkornen i mitt arbete, att träffa patienter och minnas tillsammans.

Så här jobbar Ulricehamns Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.