Språket är nyckeln

Familjen Popovic kom hit från Banja Luka den 14 september 1992. I förra veckan var det exakt 19 år sedan familjen stod på kajen i Ystad och undrade var de hade hamnat någonstans. De kom med den första vågen av flyktingar från forna Jugoslavien och placerades på flera flyktingförläggningar runt om i Sverige: Skillingaryd, Viskadalen, Göteborg och Annelund.

– Vi fick nummer minns jag. För oss väckte det väldigt obehagliga associationer från andra världskriget. Vi var jätterädda, säger hon.

På första förläggningen utanför Ystad samlades flyktingar från många olika hörn av världen, inte bara från forna Jugoslavien. Hela familjen Popovic, Lidija, Ranko, Darko, då 17 år och Davor då 12 år, bodde och delade rum med de övriga flyktingar. Det blev inte bättre när familjen flyttades till en annan flyktingförläggning i Göteborg. Här bodde de under åtta månader på nio kvadratmeter i tvåvåningssängar.

- Jag kan aldrig rekommendera någon att göra den resa som vi gjorde. Barnen mådde dåligt och vi satt uppe på nätterna och försökte prata och trösta, säger Lidija, som själv blev sjuk av sin vistelse på förläggningen.

Att lämna Banja Luka var inget lätt beslut att ta. På nära håll såg de hur etnicitetsbegreppet splittrade samhället runt omkring dem.

- Vi tyckte inte att kriget hade med oss att göra, vi hade familj som bestod av både kristna och muslimer. Men politiken lyckades att förgifta samhället och folk blev rädda för varandra, säger Lidija.

Grannar till Lidija och Ranko fick fönster sönderslagna och brandbomber inkastade. På gatorna skedde ofrivillig värvning av män som skickades direkt till fronten. Folk bara försvann. Till stor del beslöt sig paret att lämna landet för deras söners skull, för att de skulle slippa slåss för någonting som ändå inte kändes som deras krig.

I början när paret lämnade Banja Luka så trodde de att kriget snart skulle ta slut, att allt skulle lugna ned sig, och att de snart skulle kunna återvända hem, men allt eftersom månaderna gick blev det allt mer uppenbart att så inte var fallet. Istället stod det klart att familjen skulle bli tvungna att börja om på nytt i Sverige.

Darko och Davor gick i skolan några timmar i veckan på flyktingförläggningen och efter ett tag fick även Ranko och Lidija undervisning i svenska.

– Men då hade vi redan börjat lära oss svenska på egen hand med hjälp av Göteborgs-Posten och ett lexikon. Vi hade ju gott om tid, säger Lidija.

Bingo-Lotto var en annan väg in i språket.

– Vi tittade mycket på TV och fattade ingenting, men man kan nog säga att jag lärde mig lite svenska av Loket, skrattar hon.

Hon tycker på det flera gånger, hur viktigt språket är för att kunna komma in i samhället och på arbetsmarknaden, att utan språk saknar man förmåga att kommunicera.

Sista flyktingförläggningen som de kom till var i Annelund i Herrljunga kommun. När hela familjen fick uppehållstillstånd av humanitära skäl fick de även välja vilken stad de helst skulle vilja bo i. Familjen valde Ulricehamn i första hand, men höll på att få nobben.

– Vi ville till en liten stad. Vi tänkte att vi kanske skulle drunkna i en större stad, att vi skulle bli " en i mängden" på ett annat sätt i till exempel Göteborg. Några bekanta från Banja Luka som bodde på samma förläggning i Annelund hade släktingar i Ulricehamn och vi hade följt med för att hälsa på dem. Vi tyckte Ulricehamn var en jättefin stad och ville flytta hit.

Men dåvarande flyktingförläggaren på kommunen i Ulricehamn var tveksam. De gav förtur till de flyktingar som bott i Ulricehamns kommun och familjen Popovic hade bott i Herrljunga.

– Men det ville jag inte finna mig i, utan ringde upp och ordnade ett möte med henne. Vi talade redan ganska bra svenska då och behövde ingen tolk så vi gick dit hela familjen och jag sa någonting om att hon inte ens behövde betala för tolk, så borde vi inte kunna få stanna i Ulricehamn? Hon kunde inte låta bli att skratta och sedan blev det så att vi flyttade hit, säger Lidija.

Lidija, Ranko och barnen flyttade in i en lägenhet på Jönköpingsvägen och de fick dessutom en svensk familj, Gerd och Paul Hagman, som guider in i det svenska samhället.

Darko och Davor började på Stenbocksskolan och på Tingsholms gymnasiet och Lidija, som jobbat som ekonom i forna Jugoslavien, fick parallellt med undervisning i svenska en praktikplats på UEAB och sedan en på Borås kommun. Efter praktiken fick hon en timanställning som sedan mynnade ut i en tjänst på lokalförsörjningskontoret i Borås. Hon har även jobbat som ekonom på barn- och utbildningsnämnden i Ulricehamns kommun.

– Jag har fått hjälp hela tiden. Folk har sett att jag är målmedveten och driven och velat hjälpa mig framåt, säger hon.

Lidijas envisa personlighet, en utbildning till ekonom som fungerade i Sverige också, och en vilja att skapa en bra tillvaro för sig och sin familj har gjort att familjen Popovic lyckats anpassa sig väldigt väl till livet i Sverige.

Idag jobbar hon som ekonomichef för tekniska kontoret i Jönköpings kommun, men Lidija är precis på väg att byta jobb för att bli ekonomichef i Askim-Frölunda-Högsbo SDF Göteborg.

– När jag känner att jag inte har mer att ge, så vill jag vidare. Jag gillar utmaningar, säger hon.

Familjen har återvänt till Banja Luka två gånger under de 19 år som de bott i Sverige, men känner i dag sig mer hemma i Ulricehamn. Den bostadsrätt de en gång lämnade, flyttade några andra in i under kriget, men efter att paret anlitat advokat fick de tillbaka den. Idag är den såld och inte mycket mer än minnen binder dem till Banja Luka.

– Den största saknaden kommer vid högtider som jul och nyår. Då skulle jag vilja ha släkt och vänner omkring mig, säger Lidija.