Sigvard gillar föreningsarbetet
Princen är duktig på sina bakben. Får han dessutom lite godis av dagmatte Sigvard Hjalmarsson så bjuder han på en och annan piruett. FOTO: Anette Westerlund
Sigvard Hjalmarsson är nyss fyllda 73 år och har likt många andra pensionärer ett späckat schema. På förmiddagar och en bit in på eftermiddagarna är han hundvakt. Därefter är det föreningsliv som gäller.
– Jag är kassör i lokalavdelningarna för De handikappades riksförbund, DHR, Hörselskadades riksförbund, HRF, Ulricehamns hembygdsförening, Brunns Blåbandsförening och i Motorförarnas helnykterhetsförbund, MHF. I Riksförbundet för social- och mental hälsa, RSMH, har jag varit sekreterare men avgick vid årsmötet i år.
Utöver det är han revisor i en rad andra föreningar, både på regional och kommunal nivå.
Föreningslivet deltog han i med liv och lust redan som tonåring. Det gällde att ta vara på de aktiviteter som fanns på den tiden, konstaterar han. Han är född och uppvuxen i Bondstorp, Vaggeryds kommun, men kom till Ulricehamn när kommunen sökte en socialsekreterare. Det var i slutet av 1960-talet. Då hade Sigvard hunnit tjänstgöra i Borås och på en anstalt för alkoholister i södra Småland.
– Jag hade bestämt mig för att bara prova på att jobba på anstalt i två år, så när de åren var över hittade jag den lediga tjänsten i Ulricehamn, sökte och fick den.
Och sedan har han blivit kvar.
– Det blir väl så när man trivs.
De sista yrkesverksamma åren arbetade han som konsumentvägledare i kommunen. Det var ett intressant jobb, tycker han. Innan dess hade han olika tjänster inom omsorgsförvaltningen. På ett av jobben arbetade han delvis som handikappskonsulent. Det gjorde att han kom i kontakt med DHR.
– Jag tänkte inte aktivt söka medlemskap i DHR, så jag sa att jag kunde vara med om de kunde tänka sig att bjuda mig på årsavgiften. Det kunde de. Det här var på 1980-talet och jag är fortfarande medlem.
MHF-medlem har han varit i 35 år. De gör intressanta studiebesök och kommer ofta till platser man annars inte har tillträde till, berättar Sigvard. För en tid sedan besökte de Vårgårda och om några veckor väntar Gnosjö och Hylténs industrimuseum.
Ett tag var han sekreterare i Demensföreningen, men det hoppade han av efter ett tag.
– Jag kände mig rätt så ensam som man i den föreningen. Det var mest kvinnor som engagerade sig.
Ulricehamns hembygdsförening värnar om kulturen i Ulricehamn. Därför blev Sigvard medlem där. De ordnar också trevliga resor, tycker Sigvard. I somras åkte de en tur på sjön och ofta ger sig medlemmarna ut på bussresor med egen guide. Det brukar vara mycket uppskattat.
På förmiddagarna är det Sigvards andra stora intresse som gäller. Då är han hundvakt. Inte åt en hund, utan åt två. När den egna hunden Skippo gick bort för några år sedan lämnade han ett stort tomrum efter sig. I en tidningsannons såg Sigvards fru att det söktes en hundvakt åt en pudel. Det nappade de på och blev daghusse åt Princen. När man är ute och rastar sin hund träffar man alltid andra hundägare, berättar han. Det var under en sådan promenad han mötte en hundägare som också sökte en hundvakt åt sin familjehund. Så nu har Sigvard två hundar att ta hand om. Det blir många promenader, men det är nog tur han har hundarna, konstaterar han, för annars hade det nog inte blivit så många promenader. Då hade det kanske bara blivit föreningsarbete framför datorn.
