Med ett öga för det dokumentära

En del av Ulla Zimmermans konstnärskap handlar om att dokumentera. Hennes penna och pensel har tecknat miljöer från demensvården lika självklart som miljöer från fabriker och rederier. Hennes bilder är ofta rakt på sak och de försöker inte försköna verkligheten.

– Jag ser det jag ser och jag hör det jag hör. Det är inte alltid igenom ett rosa skimmer, säger hon.

Informationschefen för Sahléns rederier rynkade på näsan åt Ulla Zimmermans utställning "Sjöfolk", där hon tecknat livet till sjöss efter att ha jobbat på båtarna både som städerska och telegrafist. Det informationschefen främst vände sig emot var supandet.

– Sådant här förekommer inte hos Sahléns, sa han, men det gjorde det ju, säger Ulla Zimmerman.

Sedan 1976 är Ulla Zimmerman bosatt i Ljung, i Borås kommun, gränsande till både Ulricehamns kommun och Herrljunga. Hon och hennes man bor på hennes barndoms sommarställe, Björnåsen, där övervåningen i boningshuset är ombyggd till ateljé åt Ulla.

Här uppe är ljust, fullt av färg, affischer, tavlor och de stora fönstren släpper in så mycket av dagsljuset som det kan. Ändå är hon inte begränsad till ateljén – hennes senaste projekt är ett naturrum – hon har ett område i Olofstorp där hon målar, tecknar och även hänger upp sina bilder mitt ute i naturen.

– Först så förstörde vädret mina bilder. Det gick mycket fortare än jag trott, men nu har jag fått speciellt tåligt papper som ska klara vind och regn bättre, säger hon.

Ulla Zimmerman är ursprungligen från Stockholm och beslöt sig tidigt för att bli konstnär. Hon hoppade av gymnasiet i andra ring, och meddelade sina föräldrar att hon antingen skulle bli konstnär eller sjuksköterska.

Det blev konstnär och när hennes kamrater tog studenten gick hon redan på Konstakademin. Parallellt med konstnärskapet hade hon även andra jobb för att försörja sig, men som även berikade hennes konst. Arbetet på Sahléns rederier är bara ett exempel. Hon har målat med intagna på fängelset Långholmen i väntan på rättspsykiatrisk undersökning.

– Ja, jag var väldigt ung. Någon på ABF kom på att de som väntade på rättspsykiatrisk undersökning kunde behöva lite aktivitet och kallade dit mig. Vi målade på golvet på en stor rulle spännpapper, jag och 18 intagna killar. Det var hemskt rara killar, tyckte jag.

Viljan att göra nytta i samhället genom konsten är något som löpt som en tråd genom Ullas konstnärs liv. Hon har målat med fångar, hon har målat med intellektuellt funktionshindrade, och hon har målat med dementa.

– Det är så fantastiskt, förstår du. Kalle kanske gör en bild, och en stund senare säger jag till honom. "Så härlig din målning blev Kalle". "Jag har inte målat något", svarar Kalle då. Om jag då tar med Kalle och går och tittar på hans tavla, så kommer han ihåg.

Under tjugo års tid har hon också målat med cancerpatienter och rehabiliteringspatienter.

– Den tuffaste kvinna jag träffat var en cancerpatient som jag målade med. Vi målade och pratade och hon sa till mig. Ja, du Ulla, döden kanske är det häftigaste vi är med om i livet. Det är kanske därför den kommer sist.