Harald Arnesson tecknar sig genom alla tider

Harald Arnesson har framtiden för sig. Och det finns många teckningar kvar att göra. En del dyker upp i UT. Sist handlade det om vargdebatten.

För att hjälpa hälsan lite på traven dricker han två stora koppar te varje dag och äter blåbär. Det är bra för synen, konstaterar han. En gång gick han till läkaren för att han hade så ont i ögonen. Läkaren förklarade att smärtan berodde på att Harald satt med sitt skissblock från tidig morgon till sen kväll. Bara att sluta med det, så släppte smärtan i ögonen.

Fast sluta teckna gjorde han så klart inte. Det har bland annat UT:s läsare blivit varse. Haralds teckningar återfinns allt som oftast på UT:s insändarsida, alltid med ett aktuellt inlägg i den just då pågående samhällsdebatten. Nu senast handlade det om den infekterade varg-frågan.

– Jag har under flera somrar arbetat för Riksantikvarieämbetet då jag rest från söder till norr för att inventera fornminnen. Överallt har jag sett gropar som människor byggt med sina spadar för att fånga varg. Det sägs att vargen inte dödat någon på hundra år. Det är för att det inte funnits varg på hundra år. Folk är ju rädda för vargen, varför plantera ut dem då?

Men han har också tecknat bilder från hans älskade hemstad, Ulricehamn.

– Det finns ingen plats som är så underbar som Ulricehamn. Det är så tjusigt här!

Säger Harald som egentligen är smålänning och som far till Dalarna till sambons sportstuga, varje sommar, från påsk fram till oktober, då sambon packar in Harald i bilen igen och kör hem honom, som han beskriver det. Fast visst kör han bil fortfarande, men sambon Margareta vill hellre köra och han tycker om att åka med. Så upplägget är perfekt, konstaterar han.

– När vi flyttade ihop sade jag till henne att hon kunde sälja sin bil så hon fick lite pengar. Hon kunde få ha min istället. Och jag fick en privatchaufför på köpet.

Harald och Margareta är gamla kollegor, men det fanns ingen romantik mellan dem innan Harald ringde upp som nybliven änkling och frågade om de kunde träffas. Då var Harald 79 år. Ett halvår senare förlovade de sig.

– Det var så många av mina vänner som blev änklingar och jag såg dem bli ensamma. Så ville jag inte ha det, så jag ringde upp Margareta som jag kände sedan förr, men inte träffat på länge.

Harald föddes i Växjö 1925. 1942 blev han militär och det var han i fem år. Han blev ansvarig för kronans schäferhundar och blev en ganska god hunddressör, så god att han drömde om att åka till Amerika och jobba med det. Under en halvt misslyckad sejour i finansvärlden i Stockholm blev han övertalad att läsa till folkskollärare. När han fick sin första tjänst i Västmanland upptäckte han att han hamnat på precis rätt plats i livet. Yrket var fantastiskt och så småningom kom han ner till Ulricehamnstrakten för att även här arbeta som lärare. De sista åren gjorde han i Gällstad, en skola som var helt underbar, tycker Harald.

– Underbar skola! Underbara barn! Underbara föräldrar!

Och under hela sitt liv har han tecknat. Att han hade förmågan att få ner bilder på pränt förstod han redan i småskolan. Han hade i hemläxa att teckna en gubbe som högg ved. Han tyckte inte den blev sådär himla bra, så i skolan stack han in den mellan några blad i frökens teckningshög på katedern. När fröken fick se den blev han kallad fram till svarta tavlan att än en gång rita en gubbe som högg ved.

– När jag såg mina klasskompisars ansikten förstod jag att jag nog var ganska bra på det där med att rita i alla fall.

I skolan fick Harald vara teckningslärare för många klasser. Men det var lite svårt av och till, för det som kom så lätt för Harald var svårt för andra. Och vari svårheten bestod, var svårt att greppa för Harald. Däremot var det lätt att undervisa i matte, ett ämne som han själv aldrig utmärkt sig i.

I Haralds skrivrum ligger en stor bunt med teckningar. De flesta i svartvitt. Han är nämligen färgblind. Det har dock aldrig inneburit några problem för Harald. Tvärtom. Eleverna som han undervisade i skolan tyckte det var spännande och det här med färger går ju att lösa, säger Harald och visar sitt vattenfärgsetui, där alla färgerna har en lite upplysande lapp på sig.

– Och jag plockar lingon i skogen. Och det går ju bra! Jag älskar färger!

Blir det fler bilder i tidningen?

– Ja. Det gör det. Jag lämnar in när jag har några. Många av dem jag lämnat in har jag fått mycket beröm för. Det är så klart väldigt roligt.

Nu längtar Harald till Dalarna. Och snart är det dags att åka dit. Till friggeboden som heter Haraldsro, till härbret där gästerna inkvarteras, till sjön där båten ligger. I påsk bär det av.

Men inget är så vackert som vägen hem till Ulricehamn. Fantastiskt, tycker Harald.

Gubbar med roliga budskap är Haralds signum.

En lapp i färgskrinet visar hur färgerna ligger. En nödvändighet för Harald som är färgblind. FOTO: Pernilla Rudenwall Petrie

Haralds älskade Margareta som hon såg ut när hon var 20 år gammal.

En hemsk bild, tycker Harald själv, om den han gjort på vargen.