Eva-Karin från Grönahög och Viola från Blidsberg har varit i Kenya under två månader i sommar. Att jobba som svensk sjuksköterska i där, i ett land väldigt långt borta, med en helt annan kultur, är varken okomplicerat eller enkelt. I Afrika har man en helt annan syn på tid till exempel.

– Alla patienter på sjukhuset vi var på bokades in på samma tid på morgonen. Det gjorde att det blev väldigt långa väntetider och mycket för mig, som praktiserande sjuksköterska, att göra under ganska kort tid. Det var väldigt frustrerande till en början. Men jag märkte att patienterna inte hade så mycket emot det. De satt och småpratade med varandra och lät tiden gå. Väntan är inbyggt i systemet, berättar Eva-Karin.

Viola Marstorp och Eva-Karin Gotting träffades under andra året på Tingsholmsgymnasiet. Under arbetet med sitt projektarbete kom de i kontakt med en av Voi-projektets frontfigurer Jan-Åke Thorell. Eva-Karin, Viola samt två andra klasskamrater hade i syfte att samla in pengar till ett hus för föräldralösa barn i Voi, Kenya. Det gick bra och tjejernas projekt mynnade så småningom ut i att de fick besöka Voi och det hus som i dag kallas Bogesund house.

Efter gymnasiet kom Eva-Karin och Viola ifrån varandra men stötte återigen ihop på universitetet i Lund där de båda studerade till sjuksköterska. Båda närde en dröm om att komma tillbaka till Voi. När det dök upp en sommarkurs på universitetet som inkluderade utlandspraktik bestämde de sig för att söka och försöka komma iväg till Kenya igen. Men det var inte lätt.

– Inte ens när vi satt på planet ner till Kenya var vi säkra på att de skulle ta emot oss. Vi hade gjort misstaget att kontakta en läkare på sjukhuset först. Så fick det inte gå till. Så vi fick, tack vare vår tidigaste kontakt i Kenya, en man som heter Manase och som är en nyckelfigur i det pågående Voi-projektet, tag i en militär som kunde hjälpa oss. Så när vi kom till sjukhuset var Manase och militären med. Samtalet gick från läkaren, till militären, till Manase och sedan till oss, säger Viola.

– Men det var fantastiskt att de ändå tog sig tid för oss, säger tjejerna.

Efter en tid på det statliga sjukhuset lärde tjejerna att deras system funkade. Även om det var annorlunda och hade många brister, så funkade det. Tjejerna fick vara på alla avdelningar och lärde sig att en kenyansk sjuksköterska har auktoritet och ifrågasätts inte.

– Ibland sade de sådana saker som jag aldrig skulle säga. Men det accepterades av alla patienter, säger Eva-Karin.

Sista veckan ordnades det en vecka för föräldralösa barn på Bogesund house. Då samlades många HIV-smittade, barn från byarna i anläggningen som ulricehamnarna varit med och samlat ihop till. Den händelsen sådda nya frön hos Eva-Karin och Viola.

– Jag skulle verkligen vilja komma tillbaka. Då skulle jag vilja jobba med hemsjukvård och de föräldralösa barnen. Framförallt skulle jag vilja stanna längre. Jag skulle kunna tänka mig att vara på ett sjukhus också, men då helst på ett privat. Jag har en känsla att man kan forma sin arbetssituation själv då. På det statliga sjukhuset vi var på fick man mer rätta sig in i ledet. Då tappar man mycket av sig själv och ibland får man göra saker som egentligen är emot ens egna principer, säger Viola.

– Vi har lite blandade känslor när vi tänker på sjukhuset och hur det fungerade. Vi känner både frustration och kärlek när vi tänker tillbaka. Men det är verkligen vårt hopp och kommer att bli vår strävan att få komma tillbaka, säger Eva-Karin.