Ett arbetsliv i litteraturens tjänst

Kanske skapades läsintresset när storasyster läste högt ur Pippi Långstrump, eller av läsintresserade föräldrar. Kärleken till böcker tycks i alla fall ha varit grunden för Maja-Stinas senare yrkesval.

– Så fort jag fick ett eget lånekort gick jag till biblioteket och lånade själv.

Tanken var först att bli lärare men hon visste nog inte riktigt vad hon ville bli. Men familjen bodde i Ulricehamn och hon hade därför nära till Bibliotekshögskolan i Borås. Och med det starka läsintresset i grunden fick det bli bibliotekarie.

Ganska snart fick hon jobb på biblioteket i Ulricehamn och har nu jobbat där sedan 1978, över 30 år alltså, innan hon gjorde sin sista dag i lördags.

Under den tiden har hon bland annat fått se en fantastisk teknikutveckling. Då fanns det i princip bara böcker, nu en mångfald av olika media. Fjärrlån förr var en omständig process med sökning i böcker och korrespondens, nu går det med några knapptryckningar.

Och nu finns andra möjligheter med lättsökta databaser, internet, datorspel, musik och helt andra möjligheter för synskadade.

– Det händer hela tiden saker och jag har fått lära mig mycket.

Maja-Stina har alltmer insett att hon kommer sakna sina arbetskamrater.

– Det är ju aldrig någon som slutar här, vi känner varandra väl och har en bra relation med varandra.

Många delar av arbetet kommer hon också sakna förstås, som sin läsecirkel på äldreboendet Ekero till exempel. Men även kontakten med låntagarna. På ett bibliotek möter man mycket människor av alla sorter.

Hon kommer också att sakna möjligheten att läsa och diskutera de allra senaste böckerna med sina kollegor. Å andra sidan kommer hon nu att ha friheten att läsa det hon själv vill och i sin egen takt. Då blir det mindre fantasy och mer kvinnoöden, lite tillspetsat. Hon gillar berättelser om kvinnor, i nutid över flera generationer. Och deckare som avkoppling.

Vad som är den största läsupplevelsen är förstås svårt att säga, men hon nämner till exempel när hon under en sommar i sin ungdom läste Solzjenitsyns alla verk - eller då förstås när hennes storasyster läste Pippi Långstrump högt.