Ett år i Ulricehamn gav mersmak

Ulricehamnarna blir allt fler och en som är med och drar upp den statistiken är Kerstin Palmér, 70 år och nyinflyttad från Sandviken. Att Ulricehamn nu lockat till sig en pensionerad dam, vars livsgärning alltid kretsat runt skola och utbildning, har just med yrkesvalet att göra.

1965 fick barnen på lekskolan Solbacken en ny fröken. Den då 22-åriga Kerstin Andrén hade flyttat från Dalsjöfors till Ulricehamn, eftersom hennes dåvarande fästman hade fått jobb på Epa.

– Jag hade jobbat hos radiodoktorn Bertil Söderling och det betyget, tillsammans med att det var ont om lekskolefröknar, gjorde att jag fick de jobb jag sökte, säger Kerstin Palmér.

Visserligen var Kerstin förlovad men det innebar inte att det var fritt fram att bo tillsammans med sin fästman.

– Som lekskolefröken var man påpassad, så jag bodde själv hos polisen Hjertman uppe på Skarpåsdreven.

Jobbet på Solbacken innebar att tillsammans med en praktikant ta hand om en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp om vardera 20 sexåringar. Tre timmar per grupp.

– Ett fantastiskt roligt jobb.

Men vistelsen i Ulricehamn blev kortvarig, för redan efter ett år så fick fästmannen ett nytt jobb i Uddevalla och Kerstin flyttade med och till nytt jobb som lekskolefröken. Där, i Uddevalla, började sedan Kerstins resa uppåt inom skolans värld och som skulle leda till ett flertal olika chefsbefattningar under åren.

Det var även i Bohuslän som Kerstin blev ensamstående mamma till två barn. Men samma landskap såg också till att hon träffade sin nuvarande man.

– Jag jobbade på en sommarkoloni i Strömstad, där flertalet av mina kollegor var gifta och hade med sina familjer till kolonin. Men vi var två som inte var gifta och en kväll beslöt vi oss för att åka in till hotellet i Strömstad. De andra skämtade med oss och sa att vi skulle försöka locka med oss en simlärare, en snickare och en rörmokare, eftersom det saknades i lägret. Vi träffade på tre killar från Sandviken, som vi flörtade och fick kontakt med. De hade varit i Strömstad en vecka, var utan pengar och skulle åka hem. Vi föreslog att de skulle följa med till sommarkolonin och jobba ett par veckor i utbyte mot mat och husrum. En kille tackade nej men de andra två nappade på vårt förslag. En av dessa blev min stora kärlek och efter några år som särbo och helgpendling så flyttade jag upp till Conny i Sandviken.

Naturligtvis så fick Kerstin jobb som föreståndare på ett daghem, vidareutbildade sig och fick därefter jobb som rektor i Sandvikens kommun. Ett jobb som inte är det lindrigaste man kan ha och till slut så tog det stopp.

– Jag hade känt av varningssignalerna men som så många andra så brydde jag mig inte.

2002 kom infarkten som ett brev på posten och i över ett år var Kerstin borta från jobbet. Att komma tillbaka och jobba heltid var otänkbart och därför tittade hon efter lite andra uppgifter att ta sig an. Bland annat så sökte Hofors kommun en skolutvecklare och som Kerstin sökte och fick.

– Kan du tänka dig – det var åtta sökande och så fick jag, 60 år gammal och på väg tillbaka efter en infarkt, jobbet.

Efter fyra år på sin halvtidstjänst i Hofors tog Kerstin beslutet att gå i pension.

– Jag trodde aldrig att övergången skulle gå så smärtfritt som den gjort. Inga problem att bli pensionär och jag stortrivs i min nya roll.

Med två bröder i bygden och en dotter i Ulricehamn, tyckte Kerstin att det vore roligt att flytta söderöver igen. Vilket maken Conny ställde upp på.

– Han går i pension nästa år och fram till dess så pendlar vi till varandra över helgerna.

Nästa år så blir det alltså ytterligare en ulricehamnare i statistiken.