En sjöbjörn på landbacken

Han plockar fram några av de skrifter inom ämnet båttrafik och navigering han skrivit under senare år.

”Tidvattenlära” och ”Radarlära för alla” är några av titlarna, Här finns boken som ger kunskap om hur man navigerar längs vattenleder och kanaler på den europeiska kontinenten. Eller den om sjöradion.

Raimo Havefjord anlitas som examinator av nämnden för båtlivsutbildning (NFB).

I praktiken innebär det att den som läst in ett ämne som rör båttrafik, kan vända sig till honom för att få sitt certifikat, via NFB.

Raimo Havefjord växte upp i Finland, vid den långsträckta sjön Päijänne mellan Lahti och Jyväskylä. Där bodde han utan vare sig föräldrar eller syskon. Istället togs han om hand av fosterföräldrar.

Och det har gått bra, säger han med ett brett leende. Han ler ofta under samtalet.

– Jag trivs med livet, verkligen stortrivs, säger han.

Redan som barn var det närheten till vattnet som fångade hans intresse. Det blev kanotturer på sjön med kompisarna. Det blev roddbåt och så småningom segelbåt.

Som 15-åring gav han sig ut på sjön på riktigt. Havet alltså. Det var äventyret som lockade. Drömmen om långa färder på världens alla hav.

Nu, efter dryga 40 år som sjöman, kan han konstatera att han förverkligat sin dröm.

Det har blivit långa resor med lastfartyg, endast avbrutna av någon vecka eller två i någon okänd hamn.

Vårldsamma stormar och dramatiska grundstötningar hör till upplevelserna. Men några pirater har han aldrig råkat ut för.

– Som ung började jag längst ner på skalan med att jobba med sådant som ingen annan ville göra. Städa och måla och andra liknande sysslor, berättar han.

Vid besöken i hamnarna passade han på att gå till någon av de sjömanskyrkor som fanns tillgängliga. Där läste han tidningar, som ett sätt att utveckla sina språkkunskaper.

– Men efter några år var det någon som tyckte att jag borde gå i skolan, för att få en utbildning, säger han.

Det gjorde han i Norge. Det var också under sin här som han tog sitt havsklingande efterhamn, inspirerad av platsen han då vistades på.

Efter Norge fortsatte han att utbilda sig. Han var nu i 20-25-årsåldern. Det blev utbildning i maskinteknik samt till sjöbefäl.

– Målet var att komma uppåt. Att bli befälhavare.

Efter perioden av utbildning gav han sig ut på haven igen. Nästan uteslutande handlade det om lastfartyg.

– Drivkraften? Jag uppskattade de långa perioderna med bara havet omkring en. Det ger frid. En sorts lycka.

– Men jag gillade även att träffa främmande människor då vi låg i hamn. Då jag var riktigt ung var det flickorna som lockade. Men det ändrades efter att jag hade gift mig.

Det blev två barn tillsammans med sin fru, som han levde ihop med i 20 år.

Raimo Havefjord har även jobbat ombord på ett av de skepp som trafikerar Göta kanal.

– Där var det många blåhåriga tanter från Japan och från USA, som åkte med. De trodde att de såg det riktiga Sverige från kanalbåten. Bilden de fick av landet var att det var gammeldags.

Vad tyckte du själv om att åka på Göta kanal?

Raimo Havefjord ger i från sig ett rungande skratt och börjar gestikulera med händerna.

– Kanalen var så här liten, säger han och måttar med händer. Och bara en sån här bit från kölen ner till botten. Det var skillnad mot hur det är på havet.

De senaste 20 åren har han anlitats som examinator av nämnden för båtlivsutbildning. Att skriva böcker om båttrafik är för honom ett sätt att få utlopp för sin kreativitet.

Men det får han även hemma i huset i Vegby. Där bygger han modeller av båtar och flygplan. På sommarhalvåret blir det testkörning utomhus.

– Jag gillar att leka med modellbåtarna, säger han. Här i Vegby har jag full frihet att göra det jag vill. Förstående grannar och fina omgivningar.