Eldsjäl i Liared

Lillemor föddes i Ulricehamn på 40-talet, växte upp på Skansörområdet, som då var landsbygd.

– Jag hade en fin barndom, säger Lillemor, som bland annat minns hur hon och hennes kamrater lekte på de många stenmurar som fanns i området och hur de ibland kunde gå så långt som ända till Gunnarshill som då hade börjat bebyggas.

– Här fanns en stor by- gemenskap, fortsätter hon, och vi som var barn fick ofta åka i hölass på somrarna och på vintrarna som passagerare på den trekantiga snöplogen som drogs av två hästar.

Under tonårstiden satt Lillemor ofta på läktaren till den gamla auktionskammaren och ropade ibland in en låda ”diverse” för en femma eller tia.

– Lycklig gick jag då hem med mitt fynd. Det pirret kan jag fortfarande känna.

Möjligen var det då som Lillemors intresse för gamla ting grundlades, något som hon senare skulle omsätta i ett gigantiskt renoveringsarbete. Mer om detta längre fram.

1965 hade Lillemor funnit mannen i sitt liv. Hans namn var Björn, och tillsammans med honom bosatte hon sig i Liared, närmare bestämt i huset vid korsvägen. I detta område bodde mest äldre människor, något som hon kom att trivas med, eftersom hon konstaterar att människor med livserfarenhet har så mycket att ge.

Under 35 år har Lillemor arbetat som lantbrevbärare, och i den sysslan har hon fått tillfälle att träffa många människor, mestadels äldre landsbygdsbor.

– De åren har gett mig många minnen, både av människor och av platser. Jag fick möta människor i vardagen och det blev många tillfällen att dricka kaffe i stugorna, och jag fick dela båda glädje och sorg med dem.

Det var när hon som lantbrevbärare kom till det dåvarande ålderdomshemmet Björkgården, där Gerda vistades under sina sista år. Hon var då 95 år gammal och nästan blind.

Även om Lillemors kontakt med Gerda Stomberg blev ytterst kort har hon mycket att berätta om den gamla dam som både då och senare kom att låta tala om sig. Främst gällde det hennes testamente.

Där hade hon bestämt att hela hennes egendom, frånsett en mindre summa till två syskonbarn i USA, skulle tillfalla Liareds socken. Problemet var emellertid att vid tiden för Gerdas död 1984 fanns inte Liareds socken som juridisk enhet.

Tack vare advokathjälp och det självklara i vad Gerda avsett gick gården till folket i Liared.

Visst fanns det en smärre förmögenhet i framför allt skogen, men byggnaderna var så gott som förfallna, inte ens värda en tändsticka som någon uttryckte det.

Men Lillemor Holmberg, som alltid varit intresserad av gamla ting, inte minst byggnader, var med och startade en intresseförening som skulle rusta upp de förfallna husen.

– Det var hemskt spännande, säger hon. Vi fick hjälp av länsmuseet i Vänersborg och ekonomiskt stöd av Riksantikvarieämbetet.

Det tog sin tid, fylld av möda och besvär men också av glädje över att se hur ett nära nog nytt hus växte upp och ändå blev så nära det gamla originalet som möjligt.

Lillemor Holmberg lärde också känna Colin Nutley; det var först i samband med hans första film från Liared: Där rosor aldrig dör.

– I samband med inspelningen av den sista Änglagårdsfilmen bjöd jag in Colin till Liared, men tyvärr hade han ingen lucka i programmet, så det blev inget besök, säger Lillemor. Han betonade i alla fall att Liared ligger honom mycket varmt om hjärtat.

Inför världspremiären av Änglagård Tredje gången gillt blev Lillemor tillsammans med Colin Nutley intervjuad i Radio Sjuhärad.

– Där fick jag en puss på kinden av Colin; det hördes tydligt ut över hela Sjuhärad, säger Lillemor och skrattar.

– Nu går jag omkring i Stora Stegerhult och filosoferar, avslutar Lillemor vårt samtal.

– Jag är glad att jag haft förmånen att få vara med och restaurera ett ställe med alla små detaljer. Av duktiga hantverkare har vi fått lära oss så mycket om gamla bygg-och målningstekniker. Vi har också haft många besök av folk med samma intresse, och vi har bytt erfarenheter. Förhoppningsvis har vi någonting att lämna över till nästa generation.