Alla känner pizzabagaren i Blidsberg

Det är en grå vinterdag i Blidsberg och klockan har precis slagit elva när Afif Poyraz stiger in på sin pizzeria i Blidsberg.

– God morgon! utropar han och ber om ursäkt för att han är några minuter sen.

– Ibland med små barn, du vet, det är svårt att sova på natten, säger han med ett leende och sätter sig i skinnsoffan.

Två barn har han, och det är den yngsta som håller honom vaken ibland.

– Barnen är det viktigaste i mitt liv. Sedan kommer jobbet, säger han.

Sedan sex år tillbaka har han jobbat på pizzerian i Blidsberg. Till en början var han delägare, men för tre år sedan tog han över hela stället.

– Jag jobbar hårt faktiskt. Det är inte lätt att vara pizzabagare, eller hur Osman? säger han och vänder sig mot sin medarbetare och nära vän som är i full gång med att förbereda stället för öppning.

Osman nickar medhållande. Jodå, dagarna blir långa här och det finns alltid något att göra. Men nu när det är vinter är tempot något lugnare. Att han orkar hålla igång resten av året är tack vare tjejen, säger han.

– Utan min fru hade jag inte klarat mig. Jag tackar henne för att hon hjälper mig, säger han.

Afif Poyraz kom till Sverige för 12 år sedan från Turkiet. Han bestämde sig för att flytta hit för att kunna bygga ett bättre liv för sig själv. Afif Poyraz familj är kurder, en minoritetsgrupp som länge har diskriminerats i Turkiet.

– Nu är det lugnt men det var det inte innan. Man fick inte ens prata sitt eget språk. Jag kom hit för att jag ville få en bättre framtid för mig själv och mina barn, säger han.

Afif Poyraz kom först till Göteborg men flyttade ganska snart till Borås, och sedan Uddevalla. Det var i Uddevalla han träffade den dåvarande ägaren till pizzerian i Blidsberg, som var på jakt efter en delägare. Han minns hur det kändes att komma hit.

– Första månaden när jag bodde här ville jag bara flytta. Men sedan ändrades det. Nu trivs jag ganska bra här faktiskt. Jobbet går bra och de som bor här är riktigt trevliga.

Omställningen från storstad till by har inte varit helt enkel. Innan han kom till Sverige var han van vid livet i staden Izmir i västra Turkiet. En stad med över 2,5 miljoner invånare, där mycket händer och där affärerna har öppet till mitt i natten.

– Vi var där på semester för några månader sedan, min fru och jag. Vi handlade kläder klockan två på natten. Och när stänger man i Ulricehamn, klockan fem, sex?

Nej, det är svårt att jämföra storstadspulsen med livet här.

– I början var jag nästan deprimerad. Det finns inget att göra här, närmsta nöje är minst två mil bort. Men man vänjer sig, och nu vill jag inte flytta till en storstad. Jag var i Göteborg för ett tag sedan och det var så mycket trafik. Så stressigt, säger han och tillägger med ett stort leende:

– I Blidsberg är det ju fri parkering överallt! Jag trivs bra här. Jag känner alla och alla känner mig.