Adel är flyktingarnas livlina
– Det är svårt för alla i början men med tiden anpassar man sig, säger Adel Taha.
Han är språklig och kulturell coach på etableringscentret Kugghjulet i Ulricehamn. Själv kom han från Irak till Sverige för nära tolv år sedan. Då var han nygift, hans fru har rötterna i Irak, men hade bott i Sverige sedan hon var fem år. Hon lotsade honom in i det svenska samhället och han fick jobb direkt som tidningsbud. Sedan blev han lagerarbetare på ett fraktföretag och till slut hamnade han i Ulricehamn på det arbete han har nu.
På Kugghjulet blir han en livlina mellan det gamla och nya för de nytillresta flyktingarna. De kan inte språket, har lämnat kvar släktingar i det gamla landet och känner inte till det nya samhället. Språket är det största problemet. Utan det kan de inte ta kontakt med svenska myndigheter, försäkringsbolag eller bostadsföretag.
Ibland kan det komma ett reklambrev hem på posten som förbryllar.
– Men jag har sagt att de bara får ringa hem på kvällarna om det är akut. Det fungerar ganska bra, säger han.
Svårast att förstå för flyktingarna är hur allt i Sverige är reglerat. Det tar till exempel tid att få träffa en specialistläkare, vilket kan vara frustrerande, och här står man i kö. Med liten lapp i handen.
– Och säger man klockan åtta, så är det klockan åtta som gäller.
Han konstaterar att han träffar väldigt många olika människotyper i sitt arbete. Det är stimulerande.
– En del är rädda, andra människor vågar, en del kan väldigt mycket och många löser allting själva. Det är spännande.
Själv trivs han i Sverige. Men inte till hundra procent.
– Jag har min familj kvar i Irak. Och mina vänner. Varje gång jag åker tillbaka är jag glad och förväntansfull när jag kliver av planet, men när jag går på igen, är mitt hjärta fyllt av sorg. Jag vet att jag kommer sakna min kära igen.
Främlingsfientlighet:
– Jag har inte känt av någon sådan sedan jag kom hit. Jag har aldrig hamnat i en sådan situation där någon har varit emot mig. Jag har alltid känt mig välkommen av mina kollegor på mina jobb.
Att byta land:
– Om man får en chans någon annanstans i världen så är jag inte rädd för att flytta. Det har mitt jobb lärt mig. Jag är mindre rädd för den typen av förändring.
Besöken i hemlandet:
– Jag har rest tillbaka fem gånger sedan jag flyttade hit. Varje gång ägnar vi de första dagarna åt att prata, jag, mina föräldrar och mina syskon. Sedan tittar resten av släkten förbi.
Det bästa med Sverige:
– Att man kan lösa mycket med bara ett telefonsamtal. Kö-systemet är också bra.
Gör om tio år:
– Jag vill gärna fortsätta jobba med människor som kommer till Sverige. Gärna på ett större ställe än det som finns här i Ulricehamn.
