Stockholmsreflektioner

Stockholm är lika snöigt som resten av Sverige. Isen ligger tjock på trottarerna och alla trippar omkring som prima ballerinor i ett försök att undvika att dratta på arslet. Ändå känner man ibland hur ena foten glider i väg i en helt annan riktning än det var tänkt och hjärnan hinner frysa i skräck medan den skriker; det här kommer att göra ont.

I går på Drottninggatan såg jag en av huvudstadens uteliggare sitta på knä intill en husvägg som i bön. En talande påminnelse om klyftorna som finns bland oss och som vi går förbi som om vi hade gått förbi en bit skräp. I dagens till stor del kontantlösa samhälle är det många som inte har pengar på oss. Jag är en av dem och jag kan ju inte gärna gå fram och fråga om de tar kort. Straffett blir att se dem i ögonen och se lidandet.

Ett besök i Stockholm är inte komplett utan en sväng förbi Chokladfabriken. Låta endorfinerna flyga fritt och ögonen glittra av en behaglig dos av den mörkaste choklad. Jag tog med en chokladsemla till Tony. Den slank ner i ett nafs. Jag tycker inte om semlor och det beror på att jag inte gillar mandelmassa. Att säga att man inte gillar dessa skapelser i ett semlefrälst Sverige är väl förmodligen som att svära i kyrkan.

Att lämna sin vardag och besöka en annan är som att ta semester från sin egen verklighet. På samma gång är det en smärtande påminnelse om det som kunde ha varit. Återigen har jag kastat mig ut över avgrunden i en ödesmättad förväntan om att se om jag landar på fötterna eller inte.

Varje andetag är ändå fullt av liv, fullt av kärlek ...