Panikångest

I måndags pratade de om panikångest i programmet Fråga Doktorn . Det är mer vanligt än man kan tro men ändå blandat med vissa skamkänslor och att man inte gärna pratar om det. Det förstår jag inte överhuvudtaget. Ingen person ber om att få panikångest lika lite som någon skulle be om att få cancer.

Fler och fler personer går ut och berättar om vad de lider av. I programmet nämndes till exempel fotbollsspelaren Fredrik Berglund som har berättat om att han även fått panikattacker under fotbollsmatcher. Personligen anser jag att panikångest och utbrändhet är tydliga tecken på att det är något som är allvarligt fel på vårt samhälle.

En elev frågade mig i går hur det känns att få en panikattack. Jag förklarade att kan kännas som det kryper i hela kroppen och att armar och ben kan domna av. Du kan inte andas och du får hjärtklappning med den effekten att du tror att din sista stund är kommen. Det känns som hjärnan brinner. Det är som om hela kroppen vrålar om att fly och det känns som om du skulle kunna springa genom en vägg för att komma undan från det här.

Det kusligaste är att det en attack kan komma när som helst. I matkön, när du är ute och promenerar, till och med när du ligger i sängen. Du är inte i en stressad situation men det skiter faktiskt din hjärna i och där står du i sörjan. Vissa platser och situationer kan trigga igång det hela och man behöver verktyg för att kunna hantera det hela. Kognitiv beteendeterapi är det som anses som den bästa medicinen..

Jag sa till eleven att panikångest är inget man önskar någon, inte ens sin värsta fiende ... men med viss eftertanke ... kanske ändå ...