Längtan

Ibland längtar jag efter känslorna man hade som barn. Då när man inte bara kände utan faktiskt var känslan i all sin härlighet. Glädjen och lyckan som barn var så allomfattande att man trodde att man skulle sprängas i atomer. Själva känslan kunde också infinna sig för något så enkelt som att få en chokladbit eller att åka och handla med mormor och morfar.

Nu många år senare är man något mer cynisk och sliten i kanterna. De där känslorna som jag nämnde här ovan känns något urvattnade i jämförelse barndomens. Det är trist, det är j ...vligt trist trots att jag är fullt medveten om att så är tidens gång. Räkningar och att sätta mat på bordet har fått priotitet över att titta på himlen eller att fånga nyckelpiggor. Inte mycket att göra åt med tanke på att någon, någon gång bestämde att tydligen skulle livet se ut så här. Det betyder dock inte att man helt behöver släppa barndomens fröjder. Jag hade en farfar som alltid sa:

Den dagen man förlorar barnasinnet kan man ligga gärna gå och hänga sig.

Där slog gubben huvudet på spiken.

//P.