Vädersholms borgruinpå statlig till salu-lista

Vem vill köpa en gammal borgruin, en medeltida kyrka eller kanske ett forntida gravfält?

På lite längre sikt kan frågan kan bli aktuell, sedan en statlig utredning (SOU 2013:55, 315 sidor lång) föreslagit, att ungefär en tredjedel av statens kulturfastigheter ska säljas, eller att den fortsatta förvaltningen åtminstone ska ses över.

Ett flertal välkända, kulturhistoriskt intressanta platser, byggnader och ruiner finns med på listan: Ekornavallens gravfält (Falköpings kommun), Bogesunds slott (Vaxholm), Suntaks gamla kyrka (Tidaholm), Kiviksgraven (Simrishamn), Fyrarna Långe Erik (Borgholm) och Långe Jan (Mörbylånga) på Ölands norra respektive södra udde, Falsterbo hus ruin (Vellinge) och skeppssättningen Ale stenar (Ystad) är bara några exempel.

Och så Vädersholm vid Mogden, ruin efter en medeltida stormansgård.

Utgångspunkten för utredningen har varit att staten bara ska äga fastigheter som antingen är kulturhistoriskt särskilt betydelsefulla, har ett särskilt betydelsefullt symbolvärde eller har central betydelse för rikets säkerhet. Det gäller främst fastigheter som kan knytas till berättelsen om statens egen uppkomst och verksamhet under olika historiska perioder och skeenden, sägs det.

Syftet med en försäljning är inte att spara pengar, utredarna tror inte att ett genomförande behöver innebära någon besparing alls – en följd skulle ju kunna bli att kraven på statliga bidrag ökar. Istället handlar det mer om en princip, att det inte är rimligt att staten ska ta ett så stort ägaransvar för landets samlade kulturarv.

Men vad händer då med ruiner, gamla slott och kyrkor och fornlämningar? Kan de nya ägarna göra vad de vil med dem? Nej, betonas det i utredningen. En försäljning ska inte kunna innebära att tillgänglighet och skydd förändras. Fornlämningar har ett starkt skydd genom kulturminneslagen och det finns därför, med undantag för vissa välkända historiska platser av nationell betydelse, inte skäl för staten att äga fornlämningar för att skydda hotade områden.

Det sägs också att staten i fortsättningen inte bör förvalta andra fastighetsägares egendom. Det innebär till exempel att förvaltningen av vissa fornlämningar och äldre kyrkobyggnader övertas av sina huvudmän.

Arbetet med att sälja alla kulturfastigheter kommer att ta lång tid, kanske uppemot tio år, spår utredarna, som inte tycker att detta är något problem.

”Processen kräver omsorg och eftertanke, vilket innebär att långa ledtider också kan ses som positivt. En försiktighetsprincip har i huvudsak också präglat statens tidigare agerande”, skriver de bland annat.

Men värderingen då? Vem vill betala något för att äga exempelvis en fastighet med en borgruin som är skyddad enligt lag?

I utredningen konstateras att det finns en mycket stor spridning vad gäller marknadsvärdet för de fastigheter som kan komma att säljas. Kungsgårdar, gods och herrgårdar har ofta stora markinnehav och kan därför bli högt värderade. Även statliga förvaltningsbyggnader och äldre universitetsfastigheter kan representera höga marknadsvärden, eftersom de är centralt belägna i stadskärnorna.

Men det finns objekt där prislappen blir ganska blygsam, eller nästan noll. Fyrar och fyrplatser, till exempel, anses utgöra speciella och svårbedömbara fastigheter, ofta med låga förväntade värden beroende på belägenhet och underhållskostnader. Vissa skyddade kulturfastigheter, till exempel en del försvarsanläggningar, bedöms ha mycket låga eller till och med negativa marknadsvärden.

Det sista kanske ska tolkas som att staten måste betala för att bli av med en del svårsålda objekt. Kanske kan Ulricehamns kommun ta över ägandet av Vädersholm – mot betalning?